Johan Croneman: Världsettorna funderar så det knakar – det är lysande tennishistoria

När ATP bildades 1972 markerade det starten på en ny tid inom herrtennisen. Spelarorganisationen, som drevs av spelarna själva, ville stärka deras inflytande över en sport som höll på att professionaliseras i rask takt. En av de viktigaste reformerna var ett nytt rankningssystem. I stället för att ett gäng journalister godtyckligt utsåg världsettan skulle en databasbaserad lista avgöra vem som stod högst. Rankingen blev snabbt normerande för allt från turneringsseedning till prispengar och sponsorkontrakt. Den historien berättas i dokumentären ”ATP:s världsettor”, som visas på SkyShowtime under originaltiteln ”Aces: The ATP No. 1 Club”.

Serien består av fyra avsnitt på 50 minuter och går kronologiskt tillväga. Den börjar med rumänen Ilie Nastase, den förste officielle världsettan, och slutar med italienaren Jannik Sinner, som i dag toppar rankingen. Däremellan presenteras ett mycket exklusivt sällskap. Ett 20-tal av världsettorna har ställt upp i nya intervjuer, medan övriga har vävts in med hjälp av äldre material. Redigeringen är så skicklig att det ofta är svårt att avgöra vad som är nytaget och vad som är arkivbilder.

För svensk del är listan unik: tre av alla världsettor är svenskar. Björn Borg blev den första svenska ettan sommaren 1977. Senare följde Mats Wilander och Stefan Edberg. Att en nation av Sveriges storlek har producerat tre av de totalt knappt 30 världsettorna brukar beskrivas som anmärkningsvärt, och i dokumentären framstår det som en av de starkaste svenska idrottsprestationerna genom tiderna.

Det svenska tennisundret växte dock inte fram ur tomma intet. Så tidigt som 1964 direktsände SVT interzonfinalen i Davis Cup mellan Sverige och Australien från Båstad. Jan-Erik Lundqvist, som avslutade året som världstrea, mötte Roy Emerson och Fred Stolle, världens etta och tvåa. Matchen var en av de största svenska idrottshändelserna det året, trots att OS avgjordes i Tokyo. När Stockholm Open premiärspelades 1969 fick intresset ytterligare skjuts. Under de följande åren gästades Sverige av spelare som Ilie Nastase, Rod Laver, Stan Smith, Arthur Ashe och Jimmy Connors.

I dokumentären får varje världsetta ett porträtt med namn, land och totalt antal veckor som etta. Skillnaderna är dramatiska. Novak Djokovic toppar statistiken med 428 veckor, följd av Roger Federer med 310. Längst ned i listan finns australiensaren Pat Rafter, som var etta i en enda vecka, från 26 juli till 2 augusti 1999. Han hann, som han själv konstaterar, aldrig spela en match som världsetta.

Formmässigt är dokumentären en typisk talking heads-produktion med mycket intervjuer och jämförelsevis lite matchbilder. Intervjuerna och experterna gör ändå att serien håller intresset uppe. NBC:s Mary Carillo, tennisskribenten Joel Drucker, New York Times-journalisten Christopher Clarey och Sports Illustrated-medarbetaren John Wertheim bidrar med kunskaper som sätter in rankingen i ett större sammanhang. De förklarar också hur rankingen successivt har format sportens ekonomi och medielogik.

Rankingen har genom åren varit både en välsignelse och en källa till debatt. Den har skapat nya berättelser – inte minst i media, där varje listuppdatering kan bli en rubrik – och den har gett spelarna tydliga mål. Men den har också ifrågasatts: vad säger egentligen en sammanräkning av veckor om en spelares storhet? Dokumentären låter sådana frågor ligga under ytan och fokuserar i stället på möten med människorna bakom siffrorna.

Serien ligger också rätt i tiden. Strömningstjänsterna har under senare år satsat hårt på sportsdokumentärer, och framgångarna med exempelvis Formel 1-serien ”Drive to Survive” har visat att publiken vill ha historier bakom idrottsresultaten. Tennis, med sina långa säsonger och tydliga rivaliteter, lämpar sig väl för formatet – särskilt när spelarna själva får berätta.

En invändning är att ATP står bakom produktionen. Självkritiken är begränsad, och bilden av touren är i hög grad organisationens egen. Men som tennishistorisk tillbakablick fyller serien en tydlig funktion. Den fångar både de stora epokerna och de personliga öden som format sporten, från 1970-talets råa professionalisering till dagens globala stjärnsystem.