Johan Esk: Den fula ankungen blev en succé som smärtar

Sedan starten 2018 har Nations League förändrat villkoren för internationell fotboll. Turneringen skapades av Uefa för att ersätta en stor mängd vänskapslandskamper med matcher där det finns något att spela för. I dag är den en central del av fotbollskalendern – något som märks både i spelarnas vilja att vinna och i klubbledarnas oro över ett allt tyngre matchande.

Före Nations League var träningslandskamperna ofta en prövning. Inför landskamper på Friends Arena i Solna kunde till och med fotbollsintresserade supportrar avfärda hela arrangemanget med en kommentar som ”inte ens för tusen spänn”. De visste vad som väntade: stjärnorna skulle spela i halvfart, bytena skulle avlösa varandra och det viktigaste var att komma undan utan skador.

När Uefa lanserade den nya turneringen var stämningen minst sagt skeptisk. Många såg den som ett krångligt påhitt med divisioner, upp- och nedflyttning och konstiga playoffvägar. Det skämtades om att en gruppsegrare från en svagare division kunde ta sig till ett mästerskap genom att ”snubbla” sig genom ett playoff. Frågan var också om spelarna skulle bry sig över huvud taget.

Det har de börjat göra. En bra höst i Nations League kan ge en lättare seedning i EM-kvalet, och en gruppseger innebär dessutom en extra väg till ett mästerskap via playoff. Därför har matcherna fått en betydelse som spelarna känner av. De ska inte längre visas upp – de ska vinnas.

Sveriges förbundskapten Graham Potter fångade utvecklingen när han inför fredagens match mot Bosnien-Hercegovina konstaterade att det skulle kosta hans huvud att bänka Viktor Gyökeres. Det var ett skämt, men det sade något väsentligt. Gyökeres vill spela och göra skillnad. Sådana spelare vill inte vila när det är Nations League.

För klubblagen har den nya verkligheten ett högt pris. Turneringen har blivit en symbol för ett spelprogram som redan är överfyllt. Landskamperna hamnar mitt i den mest intensiva perioden av klubbsäsongen, och skaderapporterna har inte låtit vänta på sig.

Redan under de första omgångarna av höstens turnering har flera storstjärnor fallit ifrån. Frankrikes Kylian Mbappé återvände till Real Madrid med en skada. Tysklands Kai Havertz fick lämna landslagssamlingen och reste hem till Arsenal, medan Jamal Musiala skickades tillbaka till Bayern München. Alexander Isak, Sveriges bäste spelare i segern mot Rumänien, tvingades avbryta och lämna truppen. I samma match skadade sig Emil Holm allvarligt, och Hjalmar Ekdal försvann efteråt.

Även flera andra spelare har rapporterats skadade i samband med nationsligaspelet. Manchester Uniteds Patrick Dorgu, Liverpools Cody Gakpo, Sunderlands Dan Ballard, Barcelonas Eric Garcia och Liverpools franske mittback Ibrahim Konaté är några exempel. För klubbarna handlar det om nyckelspelare som återvänder slitna eller inte alls.

För Sveriges del har samlingen i veckan dessutom präglats av sjukdomar. På torsdagen ströks fem spelare från truppen inför matchen mot Bosnien-Hercegovina, och fler kan tillkomma. Det har gjort att förbundskaptenen tvingats lägga en stor del av tiden på att pussla ihop truppen snarare än att förbereda matchplanen.

Nations League har med andra ord gått från att vara fotbollens ifrågasatta nytillskott till en tävling som engagerar spelare, förbundskaptener och publiker. Men ju större betydelse turneringen fått, desto tydligare har konflikten med klubblagens intressen blivit. Den frågan lär prägla debatten om spelarkalendern under lång tid framöver.