Johan Croneman: Jag försöker att inte bli en av hyenorna runt Mike Tyson – men det är svårt

I tisdags hade Netflix-dokumentären ”Tyson” premiär. Den fyra timmar långa serien består av fyra avsnitt med titlarna ”Power”, ”Greed”, ”Trust” och ”Human”. Regissören Floyd Russ har byggt berättelsen på nya intervjuer med Mike Tyson, varvade med arkivmaterial från olika skeden av hans liv. Fyra researcharbetare samlade under sexton månader in allt från tidigare tv-intervjuer till pressklipp. Resultatet är ett ovanligt närgånget porträtt av en man som redan som tjugoåring var en av världens mest medieexponerade idrottare.

Redan i de två första avsnitten blir det tydligt att dokumentären inte är en traditionell tillbakablick. Tyson berättar själv om en uppväxt präglad av brutalitet och brist på trygghet. Som fjortonåring kom han till Cus D’Amato, en legendarisk boxningstränare som tog in honom i sitt hem i Catskills, drygt tjugo mil från New York. Tillsammans med sex andra pojkar fick Tyson bo, gå i skola och träna i en miljö som både var krävande och skyddande. D’Amato blev snabbt den viktigaste personen i hans liv.

Relationen till D’Amato är navet i de första delarna. Tränaren dog när Tyson var tjugo, strax innan han blev historiens yngste tungviktsvärldsmästare. Därmed försvann den trygga punkt som burit honom genom ungdomsåren. Bill Cayton, som tog över rollen som ekonomisk rådgivare och fadersgestalt, avled också hastigt. Den unge Tyson lämnades ensam i en boxningsvärld där kommersiella intressen dominerade. Hans nya promotor blev Don King, en av boxningshistoriens mest kontroversiella gestalter.

Privatlivet blev samtidigt en offentlig angelägenhet. Äktenskapet med Robin Givens bevakades intensivt av medierna och slutade i skilsmässa efter mindre än ett år. Boxningen kom under den perioden att hamna i bakgrunden. Tyson var inte längre bara en idrottare; han hade blivit en industri, ett varumärke och ett ständigt samtalsämne i den amerikanska offentligheten.

Dokumentären utforskar också hur den amerikanska kulturen formade bilden av Tyson. Genom tv-klipp, pressmaterial och populärkulturella referenser visas hur medierna byggde en berättelse som han själv inte kunde styra. I dag möter tittarna en Tyson som reflekterar över sitt liv med en sorg han inte döljer. Flera gånger blir han rörd, och han väjer inte för det svåra.

Floyd Russ har berättat att han inför inspelningen läste allt som skrivits om Tyson och såg allt material som fanns, innan han försökte närma sig honom med nya ögon. Arkivintervjuer gjorda för 20, 30 och 40 år sedan klipps samman med dagens samtal, vilket skapar en dialog mellan olika skeden i Tysons liv. Det är ett berättargrepp som blivit allt vanligare i moderna sportdokumentärer.

Sportdokumentären har under senare år blivit en viktig genre för streamingtjänster. Framgångar som ”The Last Dance” och ”Drive to Survive” har visat att publiken vill ha långa, personliga skildringar av kända idrottare. ”Tyson” är ytterligare ett exempel på den trenden, där huvudpersonen själv får vara berättare.

Samtidigt som dokumentären uppmärksammas pågår bordtennis-EM i Ljubljana, Slovenien. Public service-bolaget SVT har valt att satsa stort på mästerskapet, och Chris Härenstam kommenterar tillsammans med J-O Waldner. Waldner, som i Sverige kallats ”det evigt gröna trädet” och av många anses vara tidernas största bordtennisspelare, är en av de främsta anledningarna att följa sändningarna. I SVT-programmet ”J-O och slagen” går han igenom karriärens mest omtalade slag. Arkivbilderna håller bitvis låg kvalitet, men när Waldner berättar om sina bollar väger närvaron och kunskapen tyngre än tekniken.

Totalt bjuder veckan på två olika typer av idrottsberättelser: en rå och reflekterande dokumentär om en boxares öde och ett mästerskap där en av Sveriges största idrottsprofiler genom tiderna syns i tv-rutan.