Svenska forskare har med hjälp av banbrytande DNA-analyser skrivit om förståelsen för hur människor begravdes under medeltiden. Den nya forskningen visar att barn och vuxna som delades gravar sällan var nära släkt, vilket utmanar det som arkeologer länge har trott.

Forskare vid Stockholms universitet har analyserat DNA från 142 personer i 50 gemensamma gravar på tre olika platser i Sverige: Sigtuna, Västerhus i Jämtland och Fjälkinge i Skåne. Gravarna härrör från sen vikingatid och tidig medeltid, mellan 900- och 1200-talen. Resultaten tyder på att det främst var sociala faktorer, religiösa regler och tillfälligheter som avgjorde vilka som begravdes tillsammans, inte biologiskt släktskap.

Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet, konstaterar att resultatet kom som en överraskning. Särskilt eftersom många av de begravda på kyrkogårdarna faktiskt var släkt med varandra, men alltså inte med dem de delades grav med. Upptäckten öppnar för en ny förståelse av sociala strukturer och familjedynamik under denna period.

## Ny metod ger insikt om barn

Forskarna har använt genetiskt material från tänder för att fastställa biologiskt kön ur arvsmassan. Det är första gången metoden används på detta sätt i studier av medeltida gravar. Tidigare har det varit mycket svårt att bestämma kön på småbarn i dessa gravar, eftersom skelettet inte är färdigutvecklat och föremål som kan ge ledtrådar oftast saknas.

Maja Krzewińska, en av forskarna bakom studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science Advances, betonar betydelsen av att kunna undersöka barnen. Hon menar att barn hittills i stort sett har varit osynliga i det arkeologiska materialet, och att forskningen nu möjliggör nya insikter om synen på barn och barndom i det förflutna.

## Samhällsstrukturer och släktskap

I det tidiga kristna Skandinavien var familjen betydligt större än dagens kärnfamilj och kunde omfatta kusiner, mostrar och farbröder. Trots detta går det enligt Anders Götherström inte att säga säkert vilka barn begravdes tillsammans med. Det kan ha varit personer man delade sin gård med eller bekanta från lokalsamhället som avled vid ungefär samma tidpunkt.

När ett barn dog ville man möjligen undvika att lägga det i en ensam grav, vilket kan förklara de gemensamma begravningarna. Detta pekar på att sociala band och gemenskapen var viktigare än biologiskt släktskap vid valet av gravplats.

## Könsroller tydliga redan i döden

Under 900- och 1000-talen formades kyrkogårdarna av kristna idéer. De döda kremerades inte längre som under vikingatiden utan lades obrända på rygg i öst-västlig riktning. Tanken var att alla skulle vara vända åt samma håll när de reste sig ur gravarna på uppståndelsedagen, förklarar Anders Götherström.

Kyrkogårdarna var oftast uppdelade efter kön, där kvinnor begravdes på den norra sidan och män på den södra. Den nya studien visar att samma ordning gällde för barn. Flickor placerades bredvid vuxna kvinnor i norr och pojkar bredvid män i söder. I döden behandlades alltså inte barnen som en separat grupp, utan de fick tydliga könsroller redan tidigt i livet.

## Strikta sociala hierarkier

Kyrkogårdarna hade strikta sociala hierarkier. Slavar, så kallade trälar, fick ofta de sämsta platserna längst ut på kyrkogården. Spädbarn som dog innan de hann bli döpta hade ännu lägre status i kyrkans ögon och fick inte begravas på vigd mark inne på kyrkogården.

Studien omfattade tre olika platser med olika karaktär. I Västerhus utanför dagens Östersund, ett landsbygdssamhälle från tidig medeltid, analyserades 81 av drygt 300 begravda individer. Där tillämpades strikta könsregler med kvinnor i norr och män i söder. I Sigtuna, en nyligen kristnad stadsmiljö från sen vikingatid eller tidig medeltid, analyserades 50 individer på sex olika platser med hög genetisk mångfald. Där kunde könssegregering endast ses på en av platserna. I Fjälkinge i Skåne från sen vikingatid analyserades 11 individer utan tydlig uppdelning mellan könen.

## Unik upptäckt av pilgrimsresande kvinna

I en grav på den medeltida kyrkogården i Västerhus gjorde forskarna en särskilt intressant upptäckt. Där låg en ung kvinna som forskarna kallar Lady 56. Med hjälp av DNA kunde de koppla henne till flera släktingar på samma kyrkogård: hennes föräldrar, hennes bror och hennes två döttrar. Alla låg dock i olika gravar, vilket ytterligare bekräftar studiens huvudsakliga slutsats.

Lady 56 blev inte 30 år gammal. I graven hade hon ett skal från en pilgrimsmussla, ett tecken på att hon hade gjort en pilgrimsresa till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Enligt Anders Götherström är detta otroligt ovanligt för den tiden. Hon måste ha rest från Jämtland genom halva den då kända världen innan hon återvände hem, vilket visar att hon var mycket driven och hade tillgång till betydande resurser.

Forskningen ger sammantaget en ny bild av hur sociala normer, religiösa regler och praktiska omständigheter påverkade begravningsseder under en avgörande period i Skandinaviens historia. Genom att göra barnen synliga i det arkeologiska materialet bidrar studien till en djupare förståelse av medeltida samhällsstrukturer och synen på barn, kön och familj.