Forskare söker nyckeln till östersjösillens överlevnad

Dovt, rytmiskt brus fyller den hangarliknande lokalen vid kusten mellan Oxelösund och Trosa. I de två stora vattentankarna rör sig skuggor i halvdunklet: ett par hundra östersjösillar som ska hjälpa forskarna att förstå en av biologins stora gåtor. Anläggningen Baltic Waters Fish Laboratory invigdes i våras.

Bakom projektet står Leif Andersson, professor i funktionell genomik vid Uppsala universitet. Han har länge studerat hur atlantisk sill anpassat sig till Östersjöns bräckta vatten. Sill som fångas norr om Kalmarsund kallas ofta strömming, men Andersson använder hellre begreppet östersjösill för att beskriva hela brackvattenpopulationen.

Det aktuella forskningsprojektet handlar om fortplantning. En av biologins grundläggande frågor är hur djur vet när det är dags att para sig. Vissa sillbestånd leker på våren, andra på hösten, trots att de får samma information från dagsljus, temperatur och tillgång på föda. Forskarna har visat att grupperna är genetiskt åtskilda och har identifierat gener som kan vara inblandade, men mekanismen som utlöser leken i fiskarnas hjärnor är fortfarande okänd.

I laboratoriet undersöks därför hypotalamus och hypofys – de delar av hjärnan som styr utsöndringen av hormoner kopplade till fortplantning. En gång i månaden tas fiskar upp ur tankarna, vägs, mäts och dissekeras. Vävnadsprover visar vilka gener som är aktiva i de delar av hjärnan som registrerar ljus och temperatur. Resultaten väntas komma nästa år.

Frågan har också en klimatdimension. Om vattentemperaturen stiger och sambandet mellan ljus, värme och föda förskjuts, kan fiskarna tvingas ändra sina lektider. Enligt Leif Andersson är det sannolikt att östersjösillen kommer att behöva anpassa sig till varmare vatten.

Tidigare genetiska studier visar att arten har klarat stora utmaningar. Forskargruppen har bland annat identifierat gener som ger äggen kraftigare skal – en viktig anpassning till det mindre salta vattnet – och gener för ett enzym som hjälper larverna att ta sig ut ur äggen. Fiskarna lever dessutom i lokala bestånd som skiljer sig genetiskt från varandra.

– Det är en unik fisk med väldigt specifika anpassningar som är viktiga att bevara, eftersom den är en nyckelart i Östersjöns ekosystem, säger Leif Andersson.

Samtidigt hotas bestånden av det storskaliga industrifisket. Uppskattningsvis 80–90 procent av all sill och strömming som fångas i Östersjön går till foder- och fiskmjölsproduktion. Östersjösillen är särskilt utsatt eftersom den varje år samlas i enorma stim till havs innan den går in mot sina hemvikar för att leka. Just då sker den storskaliga trålningen.

– Det blir helt slumpmässigt vilka lokala bestånd man trålar på, och risken finns att vissa blir så hårt beskattade att de får svårt att föryngra sig, säger Andersson.

Den nuvarande förvaltningen tar inte hänsyn till lokala skillnader. Internationella havsforskningsrådet ICES bedömer bara det totala beståndet och hur mycket som maximalt kan fiskas. Enligt Henrik Svedäng, forskare vid Östersjöcentrum vid Stockholms universitet, har bestånden legat kring kritiska nivåer sedan 1980-talet.

Efter en viss uppgång i centrala Östersjön har ICES föreslagit att kvoterna nästa år kan mer än fördubblas. EU-kommissionen har rekommenderat ministerrådet att höja kvoterna med 49 procent. Beslutet ska fattas vid förhandlingar den 25–26 oktober.

Mikaela Bergenius Nord, forskare vid SLU:s Havsfiskelaboratorium och under flera år ansvarig för ICES uppskattningar av strömmingsbestånden, säger att hon personligen hade velat se lägre kvoter för flera år sedan. Men uppdraget från EU är utformat så att råden inte tar hänsyn till andra faktorer än beståndsstorleken.

Isabella Lövin (MP), ledamot i EU-parlamentets fiskeriutskott, är starkt kritisk till den modell som används. Hon har tagit fram ett förslag till en ny, mer försiktig fiskeriförvaltning som parlamentet röstat igenom, men ännu har inte EU-kommissionen kommit med någon ny lagstiftning.

– Det vore otroligt oansvarigt att fiska bort möjligheten till ett livskraftigare bestånd. Vi kan inte fortsätta på samma sätt som har lett till att torsken försvunnit och västra strömmingsbeståndet kollapsat, säger hon.

För forskarna i Trosa fortsätter arbetet oavsett de politiska besluten. De sillar som simmar i vattentankarna kan ge kunskaper som är viktiga för artens långsiktiga överlevnad. Enligt Leif Andersson är vår- och höstlekare olika framgångsrika beroende på klimat- och miljöförhållanden, något som borde vägas in i förvaltningen.

– Om östersjösillen går förlorad försvinner unika anpassningar och en värdefull del av den biologiska mångfalden, säger han.