Så såg den mytomspunna denisovamänniskan ut

Denisovamänniskan är en av de mest svårfångade arterna i människans släktträd. Under nästan två decennier har forskare bara haft ett fåtal fossila fragment att utgå ifrån. Nu kan en ny analys av skallfragment från norra Kina ge den hittills bästa bilden av hur arten faktiskt såg ut – och var den levde.

Historien började i Denisovagrottan i Altajbergen i södra Ryssland, där forskare 2008 hittade en liten bit av ett fingerben. Två år senare kunde den svenske genetikern Svante Pääbo och hans kollegor visa att benet tillhörde en helt egen människoart. Arten levde parallellt med neandertalare och Homo sapiens och döptes efter grottan till denisovamänniskan. Pääbo fick senare Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina studier av utdöda människors arvsmassa.

Att identifiera en helt ny människoart från en så liten benbit var ett vetenskapligt genombrott. Tack vare tekniker för att läsa gammal DNA kunde Pääbo och hans medarbetare placera in denisovanerna i släktträdet utan att ha några hela skelett att utgå ifrån. Det blev startskottet för en ny gren av evolutionär forskning.

Sedan dess har antalet kända fossil bara ökat med en handfull. Ett käkben i Taiwansundet har visat sig komma från denisovamänniskan, och på den tibetanska högplatån har ytterligare fynd gjorts. Att kvarlevor hittats i så olika miljöer har underblåst bilden av en art som kunde hantera allt från Sibiriens kyla till Asiens höga bergsområden.

Nu har forskare vid Kinesiska vetenskapsakademin analyserat skallfragment som grävdes fram 1976–1979 vid utgrävningsplatsen Xujiayao i norra Kina. De letade efter en särskild variant av kollagenproteinet COL1A2-996K, en form som man sedan tidigare vet fanns hos denisovamänniskan men inte hos neandertalare eller vår egen art. Analysen visar att fragmenten tillhörde just denisovaner, inte en äldre forntidsmänniska som man tidigare trott. Resultatet publicerades nyligen i tidskriften Nature. Proteinet kunde användas i stället för DNA, som ofta är svårt att utvinna ur mycket gamla ben.

Skallfragmenten har för första gången gjort det möjligt att göra en vetenskaplig uppskattning av denisovamänniskans utseende. Med hjälp av jämförelser med andra människoformer och avancerad 3D-modellering har forskarna rekonstruerat ett ansikte med sluttande panna, kraftiga ögonbrynsbågar, rektangulära och djupt liggande ögonhålor samt ett något tillplattat ansikte. Enligt forskarna är det en blandning av drag från äldre människoarter och från senare arter som neandertalare och Homo sapiens. Ganska likt oss, men ändå tydligt eget.

Fynden säger också något om artens utbredning. Tidigare har denisovamänniskan framför allt kopplats till Sibirien och den tibetanska högplatån. De nya skallfragmenten tyder på att arten levde över en betydligt större del av östra Asien. Forskarna pekar på att många andra fossilfynd från regionen uppvisar samma typ av drag, och en del av dem skulle kunna vara denisovaner som ännu inte har identifierats.

DNA-analyser har dessutom visat att denisovaner korsade sig med både neandertalare och Homo sapiens. Spår av deras arvsmassa finns kvar hos dagens människor. Medan européer i stort sett saknar denisovan-DNA bär människor från östra Asien ofta på en eller ett par procent av sådana gener. Högst andel har magbukon-folket på Filippinerna, där forskare vid Uppsala universitet har uppmätt omkring fem procent. En genvariant som hjälper tibetaner att leva på hög höjd har också kopplats till denisovamänniskan.

Det finns därför skäl att tro att fler pusselbitar väntar i museimagasin. Många benfynd från östra Asien har genom åren varit svåra att passa in i de gängse kategorierna, och några av dem kan nu få sin förklaring. Sammanlagt bidrar de nya rönen till en bredare bild av människans evolution: denisovamänniskan var inte en isolerad sidogren längst ut i Sibirien, utan en utbredd och anpassningsbar befolkning i Asien. I ljuset av modern teknik kan välkända, men hittills svårbestämda, fossil få en helt ny innebörd.