Johanna får nej till adhd-utredning – fungerar för bra

När Johanna ska sova kan det kännas som att fyra poddar spelas samtidigt i huvudet. Tankarna har länge gjort det svårt att somna. Hon klarar sitt heltidsjobb och har ordnat hem, ekonomi och djur, men har flera gånger varit nära utmattning. Hon misstänkte adhd och sökte vård. Psykolog och arbetsterapeut bedömde att misstanken var rimlig, men hon beviljades inte utredning. I journalen angavs att hon inte hade någon funktionsnedsättning.

Beskedet är inte unikt. Flera personer har enligt DN fått höra i primärvården att de sannolikt har adhd, för att sedan få remissen avvisad av psykiatrin med motiveringen att de fungerar för bra i vardagen. Johanna beskriver det som missvisande. Hon menar att hon visserligen klarar hygien, städning, inköp, arbete och ekonomi, men att det sker på bekostnad av annat. ”Jag fungerar ju inte bra. Det är alltid på bekostnad av någonting annat”, säger hon.

Bakom hennes fall finns en större förändring i svensk psykiatri. Antalet adhd-diagnoser har ökat kraftigt i alla åldersgrupper. Bland barn har ökningen de senaste 20 åren beskrivits som exceptionell av Socialstyrelsen. I barn- och ungdomspsykiatrin handlar omkring 70 procent av läkarbesöken om adhd, enligt myndigheten, som varnar för att andra patienter med svåra problem kan trängas undan. Runt 250 000 svenskar tar läkemedel mot adhd. Statens medicinsk-etiska råd har kallat utvecklingen ”systempåverkande”.

Det har lett till nya frågor om hur vården ska prioritera. Professor Sven Bölte, föreståndare för kompetenscentret KIND vid Barn- och ungdomspsykiatrins forsknings- och utvecklingscentrum i Stockholm, säger att de flesta är överens om att något ovanligt pågår. Han ser att diagnoser i allt högre grad används för att fördela resurser och för att få förståelse, hjälp och stöd. Samtidigt har samhället blivit snabbare och mer komplext, med andra krav i arbetsliv och skola. Fler kan hamna i en situation där det egna sättet att fungera inte passar omgivningens krav.

Nya nationella riktlinjer ska göra vården mer jämlik. Inom Nationellt system för kunskapsstyrning, som drivs av regionerna, har en arbetsgrupp tagit fram stöd för hur vuxna med adhd-symptom ska prioriteras. Johan Söderlund, psykiatriker i gruppen, säger att patienter inte ska behöva invänta en diagnos för att få hjälp. Fler ska kunna erbjudas insatser på vårdcentraler och rehabmottagningar, exempelvis av psykologer och arbetsterapeuter, utan att först utredas för adhd eller få adhd-läkemedel. De med störst behov ska snabbare nå specialistpsykiatrin.

Enligt det nya stödet ska specialistpsykiatrin prioritera personer med tydliga och omfattande svårigheter, medan mindre uttalade problem i första hand ska hanteras i primärvården. Det kan handla om återkommande sjukskrivningar, avbrutna studier eller svårigheter att få vardagen att gå ihop. Söderlund påpekar att många problem också kan förklaras av stress, orimliga krav och förväntningar i livet och samhället. Om fler får hjälp utan diagnos kan köerna minska, och därmed också behovet av privata diagnosföretag, enligt honom.

Regionerna prövar olika vägar. Skåne testar snabba bedömningar på ett eller två besök. Östergötland har beslutat att specialistpsykiatrin bara ska utreda personer med medelsvår till svår problematik. I Kronoberg arbetar psykiatrin med att omsätta riktlinjerna i klinisk vardag, men områdeschefen Sandor Eriksson säger att det kommer att ta lång tid att skapa konsensus om vilka som ska utredas. I Västmanland försöker vuxenpsykiatrin förbättra samarbetet med primärvården. Mårten Tyrberg, psykologiskt ledningsansvarig, säger att vissa privata aktörers bedömningar är för dåliga och att patienten kan hamna i kläm.

Samtidigt har privata företag med korta väntetider vuxit. Enligt Vårdanalys har deras omsättning ökat med 300 procent på sex år. För Johanna är en privat utredning ett möjligt men dyrt alternativ. Den kan kosta 20 000–40 000 kronor. Hon planerar att spara varje månad och överväger att sälja fonder. Hon kallar det en klassfråga och är orolig för att en privat diagnos inte ska accepteras av den offentliga vården.

Efter beskedet om att utredningen inte skulle fortsätta hamnade Johanna i en djup depression. Hon fick till slut antidepressiv medicin och äter i dag fyra preparat: antidepressiva, ångestdämpande, sömnmedel och ett icke narkotikaklassat läkemedel mot adhd som husläkaren kan skriva ut utan diagnos. Hon upplever att det hjälper henne att koncentrera sig, men ser samtidigt medicinerna som ett sätt att lappa och laga. Hon undrar om en adhd-diagnos hade kunnat ge en tablett i stället för fyra och bättre experthjälp.

Fler statliga utredningar pågår. Regeringen har tillsatt en delegation som ska analysera ökningen av adhd- och autismdiagnoser bland barn och unga. Läkemedelsverket förbereder ett försök där allmänläkare ska kunna få dispens att skriva ut centralstimulerande adhd-mediciner, som är narkotikaklassade och i dag normalt förskrivs av specialistpsykiatriker. Frågan handlar inte bara om diagnoser, utan om vilket stöd offentlig sektor ska erbjuda och vad individer förväntas klara själva.