Lydia Sandgren: AI-språket leder till ett slags läsningens depression

AI-genererade texter har blivit en allt mer påtaglig del av medie- och förlagsvärlden. De flödar fram ur chattbottar, sprids i sociala medier och dyker upp i allt från tidningstext till bokmanus. Utvecklingen väcker frågor om kvalitet, trovärdighet och vad som i längden händer med läsarens förmåga att ta till sig det skrivna ordet.

I en uppmärksammad essä sätter en skribent fingret på den paradoxen. AI-genererade texter är ofta tillgängliga, tydliga och snyggt komponerade – ändå fastnar de inte i minnet. Skribenten berättar att Microsofts ordbehandlare Word numera har en inbyggd AI-assistent som kommer med förslag som ”Gör det här mer koncist” och ”Strukturera och förfina dokumentet”. Erbjudandet avstås helst. Inte bara av yrkesstolthet, utan för att texten efter läsningen avdunstar utan att lämna spår. ”Kvar finns en känsla av tomhet och frånvaro, ett slags läsningens depression”, heter det.

Allt fler människor använder AI för att skriva, läsa och sammanfatta. Det märks inte minst i de manuskript som skickas in till förlag och i de texter som publiceras på nätet.

Som motmedel pekar texten på några av 1900-talets stora stilister: Vladimir Nabokov, Thomas Mann och Virginia Woolf. Deras språk kräver något av läsaren, men erbjuder också något som AI-texten saknar. De tre författarna representerar olika vägar bort från det jämna, förutsägbara språk som blir allt vanligare.

Hos Nabokov, den rysk-amerikanske författaren, lyfts ett avsnitt ur memoaren ”Tala, minne” fram. Där skildras flykten från Ryssland efter revolutionen, en resa som går via Grekland och Frankrike till Cambridge. I en enda tät passage ryms intoleranta herdehundar, en tvålreklam på Victoriastationen, ett tåg från Dover och en första engelska kärlek. Genom detaljerna – tvålreklamen mot tågstationssmutsen – fångar Nabokov en tid och en sinnesstämning med precision.

Thomas Mann, den tyske författaren, arbetar på ett annat sätt. I romanen ”Doktor Faustus” beskriver berättaren hur han måste ”öppna språklådan” för att kunna skriva om vännen Adrian, en tonsättare som sålt sin själ till djävulen. Meningarna är långa och fyllda av bisatser, men de bärs upp av en tilltro till läsarens förmåga att hålla ihop trådarna. Romanen säger indirekt: ”Detta klarar du nog.”

Virginia Woolf, den brittiska författaren, visar i ”Ett eget rum” hur tanken rör sig när den inte har färdiga svar. I en känd scen på ett bibliotek glider en störtflod av böcker ner på bordet och frågan om varför kvinnor är fattiga jagas av professorer, präster, sociologer och journalister tills den blir femtio frågor. Woolf fångar själva tankens associativa rörelse – en flerskiktad process där flera saker pågår samtidigt.

Kontrasten till AI:s språkmodeller är tydlig. Ställs samma fråga till OpenAI:s ChatGPT blir svaret rätlinjigt och välformulerat, men utan de skenande fårflockar som Woolf skildrar. Skribenten ställer den öppna frågan vad en sådan text gör med läsaren: förstår man lättare, och får kunskapen en bestående plats i minnet? Eller är det lätt fånget, lätt förgånget?

Frågan är inte enbart litterär. Generativa AI-verktyg används allt mer inom medie- och förlagsbranschen, där de kan effektivisera allt från research till korrektur. AI-verktyg har också blivit en växande marknad, där OpenAI, Microsoft och andra teknikbolag satsar stort. Samtidigt har flera uppmärksammade fall skapat turbulens. Svenska Dagbladet har avpublicerat en essä efter att den anklagats för att vara AI-genererad, och förlag har uppgett att de slutat samarbeta med författare som använt AI. Förtroendet för publicerat innehåll har blivit en allt hetare fråga.

Människan är en språklig varelse, resonerar essän, och ett alltför slätstruket språk riskerar att leda till slätstrukna tankar. De svenska översättarna Lars Gustav Hellström, Ulrika Wallenström och Elisabeth Mansén, som ligger bakom de citerade verken, har inte nöjt sig med de enklaste uttrycken. Det är just den sortens egensinniga precision som skiljer litterär text från maskintext – och som i bästa fall lämnar något kvar efter läsningen.