Vänsterpartiets krav på ministerposter i en framtida regering framstår som betydligt svårare att rucka på än Sverigedemokraternas inställning i motsvarande fråga. Medan SD kunde backa från sina krav och framstå som konstruktiva i regeringsförhandlingarna, står V fast vid ett kongressbeslut som kräver att partiet får ministerposter.
Skillnaden handlar inte bara om formella beslut utan också om två helt olika partikulturer. Jimmie Åkesson har betydligt friare tyglar än Nooshi Dadgostar, som leder ett parti där partiledningen har mycket mindre handlingsutrymme än i övriga riksdagspartier. SD har heller aldrig fattat något kongressbeslut om ministerkrav, vilket gav Åkesson utrymme att agera utan att förlora ansiktet.
Niklas Bolin, professor i statsvetenskap vid Mittuniversitetet, konstaterar att V ändå har flera vägar att bryta mot sitt kongressbeslut om det skulle behövas.
– Historiskt sett har det skett flera gånger. I en del fall fattar partistyrelsen bara ett nytt beslut. I andra fall har man kallat in extrakongresser för att lösa upp knutar som uppstått, säger han.
Exempel finns inom båda blocken. Liberalernas Simona Mohamsson kallade nyligen till ett extra digitalt landsmöte för att ändra beslutet från partiets extrakongress i våras, då Liberalerna valde att fortsätta Tidösamarbetet men sade nej till att Sverigedemokraterna skulle få ministerposter. Vänsterpartiet självt höll en extrakongress 2022 för att ändra sin hållning i frågan om svensk vapenexport – ett kontroversiellt beslut som underlättade Sveriges väg mot Nato.
Frågan är dock om V:s partikultur tillåter en lika smidig manöver. Flera statsvetare har pekat på att V är mer kollektivistiskt än andra partier, vilket ger partiledningen mindre frihet att förhandla bort partikongressens beslut. En extrakongress är heller inte lätt att kalla in med kort varsel. Alternativet vore att förankra en ändring i partistyrelsen, riksdagsgruppen eller genom att kalla in distriktsordförandena.
Långsiktigt är ministerposter av avgörande betydelse för V. Partiet har en genuin vilja att bryta med rollen som stödparti och ta plats i regeringen, menar Niklas Bolin.
– Har man en gång kommit in är sannolikheten att man är välkommen in i regeringsvärmen även framöver mycket större, säger han.
Frågan om V kan backa från ministerkravet är svårbedömd. Bolin noterar att vice ordförande Ida Gabrielsson inte framstod som fullt lika bergfast när hon utfrågades i Aktuellt på måndagskvällen. Men utåt lär partiet fortsätta att vara stenhårt, tror han.
– De kommer definitivt att vänta tills Centerpartiet har visat sina kort, säger Bolin.
Det handlar också om förtroende. Om V:s partiledning väljer att köra över kongressbeslutet utan att det är förankrat måste den kunna visa att man valt den bästa vägen – både för regeringsfrågan och för partiet i stort.
Jämförelsen med SD är belysande. SD har sagt sig vilja släppa fram en statsminister för att sedan gå i opposition och rösta som man vill. Det är en position som även V skulle kunna avundas rent sakpolitiskt, menar Bolin.
– Det är ingen som sticker under stol med att SD haft sakpolitiska framgångar. Problemet för V är den långsiktiga ambitionen att sitta i regeringen och komma undan rollen som stödparti. Den ambitionen har SD också, men man låter Jimmie Åkesson dirigera vägen fram, säger han.
Det finns ytterligare ett skäl för V att hålla fast vid sitt krav. Om Ulf Kristersson föreslås av talmannen och godkänns av riksdagen kan V gå ur processen med hedern i behåll – utan att ha behövt kompromissa bort sitt krav gentemot C. På så sätt kan partiet både bevara sin trovärdighet inför medlemmarna och slippa ta ansvar för ett utfall man inte står bakom.
I bakgrunden finns en politisk situation där regeringsfrågan återigen väger tungt. Efter valet 2022 bildades regeringen Kristersson med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med Sverigedemokraterna som stödparti genom Tidöavtalet. Avtalet har varit omdiskuterat från dag ett, inte minst för Liberalerna, som flera gånger hamnat i internt blåsväder på grund av samarbetet med SD. Samtidigt har V under lång tid varit Socialdemokraternas naturliga stödparti, men utan att någonsin fått sitta i regering. Ministerposterna handlar därför om både makt och existensberättigande för ett parti som vill tas på allvar som regeringsdugligt.
Den parlamentariska situationen är jämn, och talmannens roll har blivit allt viktigare i svensk politik. För V handlar det ytterst om att inte upprepa historien – att återigen stå utanför regeringsmakten efter att ha levererat sakpolitiska segrar åt andra.
