Tomas Ramberg: Därför vill Åkesson så gärna ha Centern i regeringen

Jimmie Åkessons besked att Sverigedemokraterna kan tänka sig att släppa fram en regering med de gamla allianspartierna har väckt stor uppmärksamhet. Beskedet är anmärkningsvärt med tanke på SD:s historia: i partiets egen berättelse har allianspartierna framställts som skyldiga till att ha ”förstört Sverige”. Alliansen, samarbetet mellan M, KD, L och C som styrde Sverige under 2006–2014, har länge varit ett av SD:s huvudmotstånd. Framför allt Centern har varit en symbol för det politiska motståndet. Under Annie Lööfs tid som partiledare blev SD och C varandras bittraste antagonister i svensk politik.

Nu vill Åkesson ändå se Centern i en moderatledd regering. C:s deltagande är till och med ett krav från SD för att partiet ska acceptera en sådan lösning. Förklaringen är enkel, menar bedömare: det handlar om makt och matematik. Med Centern i en borgerlig regering hamnar SD i vågmästarroll i riksdagen. Därmed får partiet ett avgörande inflytande, inte minst över den ekonomiska politiken.

Statsbudgeten är det viktigaste verktyg en regering har för att genomföra sin politik. När riksdagen beslutar om budgeten vinner det förslag som får flest röster i den sista röstningsomgången. En regering med M, KD, L och C skulle vara mindre än Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans. Eftersom V och MP alltid föredrar en socialdemokratisk politik framför en borgerlig, kommer de i sista hand att rösta för S. Det innebär att en borgerlig regering måste få stöd av SD – eller tvingas fullfölja Socialdemokraternas politik.

Åkesson har varit tydlig med att han tänker utnyttja detta inflytande. Vill regeringen få igenom sin budget måste den förhandla med SD, är beskedet. Det är i detta ljus Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist krav på Ulf Kristersson ska förstås. Hon kräver att Kristersson lägger fram ett ”totalpaket” med centervänlig politik som ska genomföras utan att SD ges något inflytande. Svårigheten är uppenbar: alla sådana paket måste förr eller senare förhandlas med eller accepteras av SD som vågmästare. Något stöd att hämta hos Socialdemokraterna finns inte. Magdalena Andersson har redan avfärdat tanken på en blocköverskridande uppgörelse.

Den parlamentariska situationen innebär alltså att en eventuell Kristerssonregering blir bräcklig. Men det behöver inte vara ett problem för högerpartierna. Tvärtom kan en svag regering på sikt öppna för ett extra val. Som vågmästare kan SD väcka misstroende mot regeringen, och partierna till vänster skulle sannolikt inte tveka att stödja en sådan omröstning. Statsministern har å andra sidan möjlighet att själv utlysa extra val. Om Kristersson först får se den socialdemokratiska konstellationen misslyckas med att bilda regering, och därefter upplever att den borgerliga regeringen inte kan styra landet, kan ett extra val framstå som en logisk utväg.

I ett sådant val skulle SD och Tidöpartierna – M, KD, L och SD – kunna hoppas på den lilla framryckning som krävs för att bilda den regering som de ursprungligen gick till val på: en regering med sverigedemokratiska ministrar. Den nu aktuella regeringsfrågan handlar därmed inte bara om att hantera Ulf Kristersson. Den handlar också om att förbereda nästa steg.

Därutöver finns ytterligare ett mål med Åkessons strategi. Genom att acceptera Centern i regeringen kan han försvaga liberalismen i svensk politik. Om Centern väljer att ingå i en regering som är beroende av SD:s stöd, faller den sista borgerliga anti-SD-bastionen. Erfarenheterna från andra liberala partier som gjort sig beroende av Sverigedemokraterna visar att det ofta straffar sig i väljaropinionen. En sådan vändning skulle inte bara förändra maktbalansen i riksdagen, utan också påverka villkoren för svensk liberalism under lång tid framöver.