Erik Esbjörnsson: ANC kollapsar i Sydafrika – blev utskrattade i valrörelsen

Sydafrikas regeringsparti African National Congress (ANC) har nått en historisk lågpunkt i landets lokalval. Efter veckans val står det klart att partiet, som under 2004 toppade med nästan 70 procent av rösterna, nu endast får strax över 30 procent i den nationella sammanställningen. Liberalkonservativa Democratic Alliance (DA) har samtidigt vuxit till att bli det största partiet i de flesta av landets storstäder.

Valresultatet markerar en dramatisk förändring i sydafrikansk politik. I Johannesburg, den stad där kampen mot apartheid intensifierades under 1970-talet, röstar nu bara var femte invånare på ANC. Även i huvudstaden Pretoria blir DA största parti med cirka 35 procent av rösterna, medan partiet får över hälften av rösterna i Kapstaden och Västra Kapprovinsen.

ANC:s tillbakagång kan spåras till flera sammanvävda faktorer. En av de mest avgörande är de interna splittringar som partiet dragits med sedan demokratiseringen 1994. Då ingick Nelson Mandela en kompromiss med apartheidregimen som innebar att den vita minoritetsbefolkningens tillgångar lämnades orörda, trots att Sydafrika hade världens högsta inkomstklyftor. Många inom ANC motsatte sig denna uppgörelse, och striden mellan radikaler och pragmatiker har sedan dess präglat partiet.

Konflikten fick konkreta konsekvenser när den radikale ungdomsledaren Julius Malema uteslöts ur partiet och 2013 bildade Economic Freedom Fighters (EFF). Partiet lockade till sig en stor del av ANC:s yngre, mer radikala väljare. Tio år senare drabbades ANC av ytterligare en splittring när expresidenten Jacob Zuma bröt sig ur och bildade MK, ett parti sprunget ur den populistiska vänsterfalangen.

Befrielserörelser världen över har visat sig ha svårt att anpassa sig till regeringsansvar, och ANC utgör inget undantag. Kvaliteterna som krävs för att framgångsrikt driva en befrielsekamp är sällan desamma som de som behövs för att styra ett land. I årets valrörelse, där lokala sakfrågor hamnat i fokus, har ANC-företrädare vid flera tillfällen blivit utskrattade. Samtidigt har förväntningarna på belöning efter maktövertagandet skapat grogrund för korruption – ett mönster som återfinns bland ANC:s systerorganisationer i grannländerna.

En bidragande orsak till att Sydafrika trots allt upprätthållit sina demokratiska institutioner är det grundlagsarbete som landsfäderna lade ner under 1990-talet. President Cyril Ramaphosa, som själv var involverad i författningsarbetet, har i dag valt att fokusera på att hantera partiets minskade maktinnehav under ordnade former snarare än att försöka vända utvecklingen. Det finns inga tecken på att ANC skulle försöka störa den demokratiska processen trots sitt försvagade läge.

Väljarbasen har också genomgått en strukturell förändring. ANC lever i mångt och mycket kvar i det förflutna och har haft svårt att formulera en vision som tilltalar landets unga väljare. De så kallade Born Free-generationen, födda efter 1994, är nu på väg mot medelåldern, medan årets förstagångsväljare föddes så sent som 2008. För dem väger ANC:s insatser under antiapartheidkampen mindre tungt.

Statsvetaren och ANC-kännaren William Gumede beskriver årets val som historiskt eftersom det är första gången som svarta väljare på allvar vänt sig bort från partier som gör anspråk på att företräda dem specifikt. Trots att DA traditionellt sett förknippats med välbärgade vita väljare, är svarta väljare nu beredda att rösta på partiet. Vad ANC i huvudsak har kvar är äldre väljare på landsbygden, som värdesätter månatliga pensioner och socialbidrag. När denna generation försvinner kan nästa val innebära ett ännu brutalare tapp för partiet.

ANC grundades 1912 och var under 1900-talet den ledande kraften i kampen mot apartheid. Partiets storhetstid inföll under åren efter millennieskiftet, men valet av Jacob Zuma till partiledare blev en vändpunkt. Under Zumas tid vid makten växte korruptionsskandalerna, och sedan 2017 leds partiet av Cyril Ramaphosa, som väntas kliva åt sidan vid nästa partikongress.