Trumps utrikespolitiska utmaningar: Vance möter motgångar i förhandlingar med Iran

De diplomatiska ansträngningarna att nå en vapenvila med Iran har stött på betydande hinder. USA:s huvudsakliga krav inför förhandlingarna i Pakistan – återöppnande av Hormuzsundet, nedmontering av kärnanläggningar, överlämnande av anrikat uran och stopp för stöd till militanta grupper i Mellanöstern – har inte uppnåtts.

Vicepresident JD Vance, som utsetts av president Trump att representera USA vid förhandlingarna i Islamabad, har haft svårt att göra framsteg i denna diplomatiska mission. Parallellt med detta uppdrag sändes Vance även till Budapest för att stötta Viktor Órbans valmöte, i ett försök att säkerställa en Trumpvänlig allians inom EU, men även denna insats visade sig otillräcklig.

Trumps tendens att göra sig av med medarbetare som han anser ineffektiva eller illojala har varit ett kännetecken genom hela hans karriär, både i affärsvärlden och som president. Vicepresidentposten utgör dock ett särfall inom den amerikanska maktstrukturen.

”Vi har sett att han kan avsätta ministrar och myndighetschefer, men JD Vance är vald av folket och elektorskollegiet, och installerad av högsta domstolens chefsdomare,” förklarar Dag Blanck, professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet. ”Trump skulle teoretiskt kunna få kongressen att ställa honom inför riksrätt, men mer troligt vore att frysa ut honom – han har inga problem att släppa folk som blir sänken för honom.”

Historiskt sett är det inte ovanligt att amerikanska presidenter marginaliserar sina vicepresidenter. Ett klassiskt exempel är John F Kennedy som valde Lyndon Johnson som sin vicepresident främst för att attrahera väljare i sydstaterna, för att sedan effektivt förpassa honom till politikens periferi efter valsegern 1960.

”Det sägs att vicepresidentposten i sig är jätteointressant, för att man bara har makt i den utsträckning presidenten delegerar den,” fortsätter Blanck. ”Bland moderna exempel med mera makt kan nämnas främst Dick Cheney, men också Al Gore och Joe Biden.”

John Nance Garner, som var vicepresident under Franklin D Roosevelt i åtta år, ska ha beskrivit posten som att den ”inte är värd en hink varmt spott”. Vances egen uppfattning om rollen är inte uttalad, men det står klart att Trump hittills främst förlitat sig på sina närmare förtrogna i utrikesfrågor, såsom affärskompanjonen Steve Witkoff och svärsonen Jared Kushner.

Samtidigt som Vance har mött diplomatiska motgångar visar opinionsundersökningar att hans popularitet bland väljarna minskar markant. En undersökning från CNN noterar att förtroendesiffrorna för honom har fallit med hela 21 procentenheter, något som nyhetsnätverket beskriver som ”historiskt sämsta”. Trots detta har Trump meddelat att Vance kommer att fortsätta leda nästa förhandlingsrunda med Iran.

”På ett sätt kan man säga att det stärker hans ställning, även om det kanske inte blir så roligt om det inte går bra,” menar Blanck. ”Det finns samtidigt rapporter som tyder på att det var iranierna själva som insisterade på att få ha Vance som huvudförhandlare, eftersom han tidigare uttryckt skepsis mot krig.”

Vad gäller Vances möjligheter att bli Republikanernas presidentkandidat i framtiden är Blanck avvaktande: ”Det racet brukar börja först efter mellanårsvalet då presidenten normalt sett tar ett litet steg tillbaka. Det tror jag inte att Trump kommer att göra, han vill vara kungamakaren. Man har redan hört honom fråga sina anhängare på politiska möten: ’Vill ni ha JD? Vill ni ha Marco?'”

”Trump spelar medvetet ut personer mot varandra, det har han alltid gjort även som företagare. Det är hans strategi för att få människor att prestera – söndra och härska,” fortsätter Blanck. ”Vad som är säkert är att Trump gjort ett så betydande avtryck att det republikanska partiet nu är fundamentalt förändrat, och att han visat att valsegern 2016 inte var någon tillfällighet.”

Den nuvarande situationen illustrerar de komplexa maktrelationer som präglar Trumpadministrationen och de utmaningar som vicepresidenten möter i sin roll, särskilt inom utrikespolitiken där presidenten traditionellt har störst inflytande.