Forskare: ”Ryssland är som en seriemördare”

Varningarna för ryska attacker mot Nato har blivit allt tätare. Putins Ryssland har flera motiv att använda militär styrka mot alliansen, enligt Tomas Jermalavičius, forskningsdirektör i säkerhetsfrågor i Tallinn.

– Ryssland är som en seriemördare – de har motivet, medlen och de letar ständigt efter ett lämpligt tillfälle.

Jermalavičius menar att bilden av Ryssland alltför ofta förenklas till att handla om en enda ledare eller en reaktiv politik. I själva verket finns en långsiktig strategisk logik i Moskvas agerande. Ryssland har upprepade gånger visat sig berett att använda våld när det egna säkerhetspolitiska utrymmet upplevs hotat. Det gäller inte bara Ukraina utan även Natos östra delar.

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina för tre år sedan har säkerhetsläget i Europa förändrats i grunden. Natos östra flank, inte minst de baltiska staterna, har hamnat i skottlinjen. Estland, Lettland och Litauen har länge varnat för att Ryssland kan komma att testa alliansens vilja att försvara sina medlemmar. I Tallinn, där Jermalavičius är verksam, betraktas frågan som konkret snarare än teoretisk.

Jämförelsen med en seriemördare handlar enligt honom inte om att Ryssland är irrationellt. Tvärtom. En seriemördare väljer sina offer omsorgsfullt och slår till när risken för att åka fast är låg. På samma sätt söker Ryssland efter svagheter i Natos försvar – politiska, militära och geografiska. Den ryska krigsmakten har under flera år byggts upp med just detta i åtanke: att kunna slå snabbt och överraskande mot utvalda mål.

Flera västerländska underrättelsetjänster har under det senaste året utfärdat liknande varningar. De pekar bland annat på Rysslands ökade hybridverksamhet runt Östersjön. Kabelbrott, gps-störningar, spioneri och misstänkta drönarflygningar har blivit allt vanligare. Dessa aktiviteter sker under tröskeln för en väpnad konflikt, men syftet är enligt bedömare att kartlägga Natos förmågor och vänja omvärlden vid en ökad rysk närvaro.

Samtidigt pågår en omfattande militär upprustning i Ryssland. Försvarsindustrin har ställts om till krigsproduktion, och underrättelserapporter visar att Moskva producerar robotar och artilleripjäser i högre takt än vad västvärlden hinner med. Visserligen har Rysslands konventionella styrkor försvagats av kriget i Ukraina. Man har förlorat ett stort antal soldater, stridsvagnar och andra fordon. Men Jermalavičius påpekar att detta inte nödvändigtvis minskar hotet på sikt. Ett Ryssland som återhämtar sig efter kriget kan komma att se Nato som ett ännu viktigare mål.

Nato har under de senaste åren svarat med en rad åtgärder. Flera nya stridsgrupper har placerats i de baltiska länderna och i Polen. Alliansen har antagit nya regionala försvarsplaner och genomfört några av sina största övningar på decennier. Det finländska och svenska Natomedlemskapet har ytterligare förändrat den strategiska balansen i norra Europa. För Ryssland innebär det att Östersjön inte längre är ett vatten där västlig närvaro kan bemötas på samma sätt som tidigare.

Men det är just denna förändring som gör situationen känslig, menar Jermalavičius. Ju starkare Nato blir, desto mindre utrymme finns för Ryssland att agera med konventionella medel. Samtidigt ökar incitamenten att slå till innan alliansen hinner konsolidera sina nya positioner. Ryssland har också visat att man är redo att använda militära medel i former som inte direkt utlöser en alliansreaktion – exempelvis genom privata militära aktörer, cyberattacker eller krig genom ombud.

Den stora frågan är om och när Ryssland skulle försöka sig på ett angrepp mot ett Natoland. Flera faktorer talar enligt Jermalavičius för att det inte är troligt inom den närmaste tiden. Ryssland är fortfarande bundet av kriget i Ukraina och saknar resurser för två stora fronter. Men det är just därför varningssignalerna måste tas på allvar. Ett Ryssland som vinner – eller på annat sätt avslutar – kriget i Ukraina skulle frigöra militära förband och resurser.

Jermalavičius understryker att Natos främsta uppgift är att göra det tydligt att alla tänkbara tillfällen är obrukbara. Avskräckning handlar om att visa att ett angrepp alltid skulle mötas av ett samlat försvar. Därför är tröskeln avgörande redan nu, innan något faktiskt har hänt. Motivet finns, medlen finns, och tillfället kan komma. Det är Natos uppgift att se till att tillfället aldrig infinner sig.