Jörn Spolander: Spelar det någon roll om vi utrotar andra arter?

Begreppet utdöendeskuld beskriver ett nästan spöklikt tillstånd i naturen. Arter fortsätter att sprida frön, sporer eller ungar, trots att deras livsmiljö har försämrats så mycket att det långsiktigt är lönlöst. De lever kvar, men kan på sätt och vis redan vara utrotade.

Ett tydligt exempel finns i Brasiliens atlantregnskogar, ett av världens artrikaste och mest hotade ekosystem. Där står stora träd som kan bli flera hundra år gamla. Men de pollinatörer och fröspridare som träden är beroende av har försvunnit genom jakt och andra störningar. Träden kan inte längre föröka sig, och bestånden tynar långsamt bort.

Liknande mönster syns i Sverige. Flera ovanliga lavar och svampar är helt beroende av så kallade silvertallar – tallar som stått döda under lång tid och blivit mycket kådrika. Det tar hundratals år för en silvertall att bildas, men det moderna skogsbruket gör att de försvinner. På så sätt lever arterna kvar en tid, men deras framtid är i praktiken redan förlorad.

Arter har alltid dött ut. Sedan livet uppstod har miljardtals arter försvunnit av naturliga skäl. Det nya är takten. Enligt IPBES – FN:s vetenskapspanel för biologisk mångfald, ofta kallad klimatpanelens systerorganisation – sker utdöenden nu tiotals till hundratals gånger snabbare än genomsnittet under de senaste tio miljoner åren. Orsakerna är framför allt människans omvandling av land och hav: ohållbara jord- och skogsbruksmetoder, överfiske, klimatförändringar, föroreningar och spridning av främmande invasiva arter. Havets ekosystem påverkas bland annat av industrifiske och fartygstrafik – den hårt utsatta valhajen har lång generationstid och återhämtar sig mycket långsamt.

Ännu ser vi inte hela vidden av krisen. Många arter bär på en utdöendeskuld, och det kan dröja innan effekterna blir synliga. En ofta använd liknelse är flygplanet som hålls ihop av oräkneliga nitar: man kan dra ut ganska många innan något märks, men till slut börjar det knaka. När ekosystemen knakar får det direkta konsekvenser för tillgången på mat, rent vatten, råvaror och frisk luft.

För att stoppa utvecklingen har världens länder enats om Kunming-Montrealramverket för biologisk mångfald – den så kallade räddningsplanen för naturen – antaget vid FN-mötet COP15 i Montreal 2022. Målet är att hejda och vända förlusten av biologisk mångfald till 2030. Två år senare, vid COP16 i Colombia, enades parterna om mätbara delmål. Nu är klockan halvvägs till 2030, och i oktober samlas länderna vid COP17 i Armeniens huvudstad Jerevan.

Inför mötet har FN:s generalsekreterare António Guterres presenterat rapporten ”State of Biodiversity Action”. Han konstaterar att det finns både bra och dåliga nyheter. Det positiva är att nästan alla länder har tagit fram egna planer och påbörjat åtgärder, och att rapporteringen för första gången ger en överblick över utvecklingen. Det negativa är att arbetet går för långsamt och är ojämnt. Ett exempel: målet är att skydda 30 procent av jordens land- och havsyta. De nationella planer som lämnats in räcker dock bara för att skydda 26 procent av landytan och 12 procent av haven – och bara om de genomförs fullt ut.

Forskare inom IPBES är tydliga med att skyddade områden inte räcker. Det avgörande är att minska de drivkrafter som ligger bakom artförlusten, framför allt ohållbara metoder inom jord- och skogsbruk och fiske. Här finns många idéer, men omställningen går trögt. En viktig åtgärd som pekas ut i ramverket är att avskaffa statliga subventioner som gynnar miljöskadlig verksamhet, exempelvis storskaliga monokulturer och industrifiske. I dag går varje dollar till miljövänliga åtgärder, men 30 dollar till skadlig verksamhet. Sverige har redovisat till EU att man inte har några sådana subventioner, något som flera forskare och miljörörelsen ifrågasätter.

I Jerevan ska länderna försöka komma överens om hur takten ska ökas. En av de svåraste frågorna är resursmobilisering – i vilken utsträckning rika länder ska stödja utvecklingsländer med pengar, kunskap och teknik. Sverige deltar med runt tjugo delegater och förhandlar genom EU, men på grund av den rådande övergångsregeringen är ingen minister på plats. Mötet pågår 19–30 oktober.