Strax före klockan 17 på onsdagen den 9 september 2026 klev Norges nya kung, Haakon VIII, ut på slottsbalkongen i Oslo. Han hade stått där många gånger förr – som liten pojke på Syttende mai och som 28-årig nygift man med sin kronprinsessa. Ändå var det som om han steg ut i det okända. Tidigare samma dag hade han följt sin far, kung Harald V, till den sista vilan. Nu skulle han för första gången möta folket som regent.
När avspärrningarna runt processionen plockades bort strömmade åskådarna uppför slottsbacken för att samlas nedanför balkongen. Många norrmän tycktes vilja hedra den bortgångne kungen genom att stötta hans son. Men känslorna var blandade. En ung besökare konstaterade att det var svårt att veta om man skulle ropa hurra – om man skulle vara glad eller ledsen.
I en monarki kan huvudpersonen tvingas sörja en förälder och axla ett nytt, krävande uppdrag i samma ögonblick. Det blir tvära kast under en kunglig begravningsdag, när flaggorna hissas och musikkåren byter sorgemusiken mot en glad marsch. Vemodet präglade Oslo under stora delar av dagen. Trots att tiotusentals människor hade tagit sig till centrala Oslo för att följa kungens sista resa var huvudstaden märkligt tyst under flera timmar.
Den korta vägen från slottet, genom Oslos stadskärna och vidare mot Akershus fästning, var kantad av sörjande i en stilla manifestation. Bland dem fanns Anne Marte Ellertsen, som hade åkt i sju timmar från Vestlandet med man och barn för att få en plats vid processionen. Hon ville hedra Harald V, som hon beskrev som en rakt igenom fin man. Transkvinnan Siri Diana inledde dagen i stillhet på en parkbänk vid slottsbacken. Hon var där för att visa sin tacksamhet för att kung Harald i ett tal försvarat hbtq-personer.
Under begravningsakten i Oslo domkyrka hyllade talare efter talare den bortgångne kungens värme och humor. Kung Haakon VIII log stillsamt, och drottning Mette-Marit tog fram näsduken när Stortingets talman påminde om kung Haralds möte med en hemlös tidningsförsäljare – en man som lovade att få ett bättre liv och inte ville ljuga för kungen. Flera hade svårt att hålla tillbaka tårarna när drottning Sonja hedrade sin make med en röd ros. Sveriges kronprinsessa Victoria läste en bön under akten.
Efter gudstjänsten fortsatte processionen mot Akershus slottskyrka, där flera norska monarker genom seklerna har fått sin sista vila. Då gick kung Haakon sida vid sida med sina nordiska grannar, Danmarks kung Frederik och Sveriges kung Carl XVI Gustaf. De tre monarkerna har i decennier samarbetat nära, och deras gemensamma vandring genom Oslo underströk de täta banden mellan de nordiska kungahusen.
Senare kom mötet med folket. Från slottets balkong vinkade kung Haakon, drottning Mette-Marit, änkedrottning Sonja, kronprinsessan Ingrid Alexandra och prins Sverre Magnus. I det ögonblicket var det lätt att glömma att vägen till tronen har kantats av både skandaler och sjukdom. Mette-Marit har under flera år kämpat med en kronisk lungsjukdom, och kungahuset har vid flera tillfällen tvingats hantera svåra rubriker.
Kronprinsessan Ingrid Alexandra står nu närmast i tronföljden. Hon har under senare år fått en alltmer framträdande roll i officiella sammanhang och väntas bli en centralgestalt under faderns tid på tronen.
Ingen kan tvivla på att Norges nya kung och drottning finner tröst i folkets kärlek. Men arvet efter kung Harald V kan bli både en välsignelse och en förbannelse. Det är inte lätt att efterträda en älskad regent, något norska kungar har fått erfara förr. Kung Haakon VII, Norges första monark i modern tid, fick närapå helgonstatus under sina 52 år på tronen. Han försvarade arbetarregeringen och stod upp mot nazismen, och lade därmed grunden för kungahusets starka ställning. För sonen Olav blev arvet efter tronskiftet 1957 tungt att bära, vilket flera kungaexperter har vittnat om. Sonsonen Harald tog över 1991 och fick 35 år på sig att växa in i rollen som landsfader.
Nu kommer nästa skifte. Hade kung Haakon önskat sig mer tid, fler samtal, ett värdigare avsked? Gör inte de flesta av oss det när vi mister våra föräldrar – även när vi slipper bära jämförelsens börda? På en barnteckning i blomsterhavet utanför slottet sammanfattade signaturen Oskar det hela med spretiga bokstäver: ”Det var trist at du døde.”
