Kvinnorna som väljer fronten i stället för fängelset

I Zaporizjzja län, där fronten i vissa delar ligger bara mil från staden, har kriget skapat en pressande verklighet. Rysslands invasion har tärt på Ukrainas militära resurser, och behovet av soldater är akut. Nu söker armén styrka även bland kvinnor som sitter i fängelse.

– Tiden bara försvann bakom de där murarna, säger Natalija, 41, som frigivits för att strida.

Natalija är en av de kvinnor som valt fronten före fängelset. Hon befinner sig i Zaporizjzja län, en region som varit i krigets epicentrum sedan den fullskaliga invasionen inleddes 2022. Länet är strategiskt viktigt av flera skäl, inte minst genom det omstridda kärnkraftverket, Europas största, som ryska styrkor tagit kontroll över. Regionen har utsatts för upprepade attacker, och frontlinjen har under långa perioder passerat rakt genom dess södra delar.

Bakgrunden till rekryteringen är ett krig som kräver ständig tillgång till nya förband. Den ukrainska armén har lidit stora förluster, och mobiliseringen har mötts av motstånd. Många män har lämnat landet eller försökt slippa att kallas in. I det läget har myndigheterna vänt sig till fängelserna.

Efter en lagändring har interner tillåtits att ansöka om att få strida i utbyte mot en efterskänkt dom. Först var det bara män, men nu omfattar programmet även kvinnor. Frivilligheten betonas, och alla måste genomgå säkerhetsprövning och utbildning. De förband som byggts upp på detta sätt kallas ibland fångbataljoner, och de har med tiden blivit kända för att vara tuffa och beslutsamma.

För den som anmäler sig är vägen från fängelse till förbund lång. Ansökan följs av intervjuer, fysiska tester och en militär grundutbildning. Först därefter får den frigivna fången skriva kontrakt. Under utbildningen bor rekryterna i kaserner och övervakas av militär personal. Uppförande och disciplin vägs in i bedömningen. Den som fullföljer sin tjänst kan få straffet efterskänkt och en möjlighet att börja om på nytt.

För Natalija har valet varit personligt. Hon beskriver tiden i fängelset som ett stillastående tillstånd, där dagarna flöt samman och tiden upplevdes som overklig. Fronten erbjöd en väg ut, men också en helt annan typ av tid, präglad av fara och osäkerhet.

Kritikerna lyfter fram flera problem. Människorättsorganisationer har frågat sig hur frivilligt valet egentligen är när det ställs mellan ett långt fängelsestraff och en chans till frihet. Det finns även en risk att fångar uppfattas som förbrukningsbart manskap snarare än soldater med samma rättigheter som andra. Ukrainas myndigheter försvarar systemet med att det finns tydliga kriterier och att endast personer som bedöms lämpliga skickas vidare.

För den ukrainska befolkningen är frågan känslig. Många anhöriga till ordinarie soldater har uttryckt oro över att fängelseväsendet ska bli en rekryteringsbas samtidigt som laglydiga medborgare tvingas till fronten. Det har skapat en debatt om rättvisa i krigstid. Anhängare pekar å sin sida på att de dömda nu kan sona sina brott och bidra till landets försvar.

Internationellt har fenomenet också väckt uppmärksamhet. Ryssland har under kriget använt fångar i sina egna förband, framför allt inom Wagnergruppen, där de ofta sattes in i våg efter våg mot ukrainska ställningar. Skillnaderna är dock stora. Ukraina beskriver sitt program som frivilligt och kontrollerat, medan Rysslands användning av fångar i högre grad förknippas med värvning under tvång och extremt höga dödstal.

Frågan är vad som händer med kvinnorna som nu skrivs in. De utgör fortfarande en klar minoritet i armén, men kriget har börjat luckra upp gamla gränser. Kvinnor arbetar i dag som sjukvårdare, prickskyttar och officerare, och för vissa fångar har armén blivit den enda vägen till något som liknar frihet.

I Zaporizjzja län fortsätter striderna samtidigt som rekryteringen. Natalija hoppas att hennes val ska leda till ett nytt liv efter kriget. Men först ska hon igenom något som inget fängelse kunde förbereda henne på: fronten, med dess ständiga dödshot och slitande väntan.