Vit Päls blandar gravallvar med trams och känslomässigt giftig smog

Malmömusikern Carl Johan Lundgren, känd under artistnamnet Vit Päls, har fått ett starkt mottagande för sin nya skiva ”Riddare och trumpeter”. I en recension i Dagens Nyheter skriver kritikern Alexandra Sundqvist att Lundgren under lång tid har varit en av landets vassaste och roligaste textförfattare, och att det på den nya skivan trängs det vackra med det fula. Omdömet lär väcka nyfikenhet hos både en trogen publik och en bredare lyssnarskara.

Carl Johan Lundgren är en av många artister som vuxit fram ur Malmös livliga musikscen. Staden har under flera decennier varit en plantskola för allt från punk och indie till hiphop och elektronisk musik, med en mångfald som gett upphov till en rad olika uttryck. I den miljön har Vit Päls utvecklat ett textspråk som ofta rör sig mellan det poetiska och det vardagliga. Hans sätt att skildra mänskliga relationer och samhälleliga företeelser har gjort honom till en uppmärksammad gestalt inom den svenska independentvärlden.

På ”Riddare och trumpeter” fortsätter Lundgren att utforska motsatsernas möten. Alexandra Sundqvist, som är verksam på DN:s kultursida, lyfter i sin recension fram hur det vackra och det fula finns sida vid sida i låttexterna, något som ger skivan en påtaglig laddning. Titeln i sig öppnar för tolkningar: riddare och trumpeter för tankarna till både högtidlighet och buller, historia och samtid. Recensenten beskriver ett album där språklig precision kombineras med en känslomässig råhet, och där ingenting förenklas till svart eller vitt. Det är en beskrivning som stämmer väl överens med den bild av Vit Päls som vuxit fram under åren: en textförfattare som inte räds vare sig skönhet eller brist på densamma.

Att en recension i Dagens Nyheter fortfarande väger tungt för en artist som Vit Päls säger en del om medielandskapet. Trots att musikjournalistiken fått mindre utrymme i traditionella medier, har recensioner från etablerade kritiker behållit sin status som kvalitetsmarkeringar. För en självständig artist utan stora reklambudgetar kan en positiv recension vara ett av få sätt att nå ut i bruset. Den kan leda till fler spelningar, ökad strömning och inte minst en starkare position inför framtida förhandlingar med skivbolag och bokare. För mindre aktörer har det också blivit allt viktigare att synas i redaktionella sammanhang, eftersom betald reklam ofta saknar trovärdighet hos musikpubliken.

Dagens musikkonsumtion präglas i hög grad av spellistor och singellåtar, vilket gör att hela album ibland hamnar i skymundan. För artister som arbetar med text och koncept är albumformatet ändå fortsatt viktigt. Det ger möjlighet att utveckla ett tema över flera spår och skapa en helhet som inte ryms i en enskild låt. ”Riddare och trumpeter” tycks vara ett sådant album, där helheten är större än summan av delarna. I den meningen är recensionen också ett försvar för albumet som konstform, något som blir allt mer sällsynt i en tid av snabba konsumtionsmönster.

Sverige har en stark tradition av textförfattare inom populärmusiken, och Vit Päls är en del av den arvtagarlinje som sträcker sig från visdiktare till samtida singer-songwriters. Det handlar ofta om ett hantverk som tar tid att utveckla, och som sällan ger omedelbar kommersiell utdelning. Därför är det betydelsefullt när en röst som Alexandra Sundqvist uppmärksammar Lundgrens texter. Hennes omdöme kan fungera som en inkörsport för lyssnare som annars kanske inte skulle ha hittat till musiken. På så sätt spelar kulturjournalistiken en viktig roll för att hålla det textbaserade musikskapandet levande.

Med ”Riddare och trumpeter” bekräftar Carl Johan Lundgren sin särställning som en av Sveriges mest intressanta textförfattare. Skivan lyfter återigen fram det säregna uttryck som under åren gjort Vit Päls till ett namn att räkna med i svensk musik. För Malmös del handlar det ännu en gång om att visa på stadens förmåga att föda fram artister med integritet och konstnärlig nerv. ”Riddare och trumpeter” är ett album som inte låter sig sammanfattas i en enda känsla, utan som lever i spänningen mellan vackert och fult. Det är ett förhållningssätt som präglar hela skivan.