Nathan Shachar: Netanyahu bestämmer nästan allt

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu står inför ett av sina svåraste politiska ögonblick när hans eget parti, Likud, på tisdagen genomför sitt primärval. För en gångs skull handlar det inte om de yttre hoten mot landet, utan om en intern maktkamp som sätter partiet på prov. Netanyahu, som hoppats på att själv få styra över partiets vallista, tvingades backa när partiets institutioner vägrade ge efter för hans påtryckningar. Resultatet blev en kompromiss: premiärministern har fått möjlighet att handplocka åtta favoriter, men det innebär samtidigt att lika många nuvarande ledamöter riskerar att förlora sina platser i knesset.

Konflikten inom Likud är dock djupare än en strid om personer. Stora delar av partiet, både bland dess parlamentsledamöter och bland väljarna, har under de senaste åren radikaliserats i en mer högerextrem riktning än Netanyahu själv. Detta har skapat en splittring där premiärministern försöker framstå som den modererande kraften, medan en betydande falang inom partiet driver en betydligt hårdare nationalistisk agenda. Den utvecklingen har i sin tur öppnat ett politiskt utrymme på mitten av det politiska spektrat.

En av de mest framträdande utmanarna är Gadi Eizenkot, tidigare överbefälhavare för Israels försvarsstyrkor, som nyligen grundat det nya partiet Yashar, vilket ungefär betyder ”rak” eller ”ärlig”. Yashar har snabbt blivit ett alternativ för liberala och demokratiskt sinnade väljare, inte minst sådana som tidigare röstat på Likud men som nu känner sig främmande inför partiets alltmer högljudda och i vissa fall konspirationsteoretiska retorik bland dess knessetledamöter.

I centrum för Netanyahus strategi står en önskan att rensa ut de mest kontroversiella profiler som han anser skrämmer bort mittenväljare. Men just de personer som premiärministern vill ersätta tillhör hans mest lojala anhängare. Kommunikationsminister Shlomo Karhi är ett tydligt exempel. Han har drivit igenom kontroversiella presslagar som godkänts av knesset men ännu blockerats av Högsta domstolen. Tillsammans med andra i det så kallade ”Bibistlägret”, en benämning som härstammar från Netanyahus smeknamn Bibi, måste Karhi nu förhålla sig till att premiärministern aktivt kampanjar bland primärväljarna för att hindra deras återinträde i parlamentet.

Mest anmärkningsvärd är dock Netanyahus kampanj mot advokaten Tali Gottliv. Hennes eldfängda uttalanden har under lång tid skapat rubriker i israeliska medier. Bland annat har hon hävdat att israeliska freds- och demokratirörelser, tillsammans med Hamas, planerade massakern den 7 oktober 2023. Det är uttalanden som saknar grund, men som ändå gett henne en framträdande plats i den politiska debatten. Vad som oroar Netanyahu mer än hennes kontroversiella åsikter är dock hennes oräddhet – hon är en av få inom partiet som offentligt vågar höja rösten mot premiärministern.

Netanyahus oro är inte obefogad. Enligt den senaste mätningen bland Likud-väljare åtnjuter Gottliv ett stöd på 40 procent, vilket är långt mer än någon av hennes kollegor. Skulle primärväljarna ignorera Netanyahus rekommendationer och placera henne högt på listan, riskerar premiärministern en betydande prestigeförlust. En förlust, men troligen inte ett dödligt slag mot hans politiska överlevnad. Hans auktoritet inom partiet är fortsatt stark, trots fyra turbulenta år där han inte lyckats förverkliga parollen ”total seger” på någon front. Israels försämrade ställning internationellt, särskilt i relation till USA, har också väckt oro bland strategiska analytiker.

Enligt opinionsmätningar anser cirka 15 procent av israelerna, motsvarande ungefär 22 knessetmandat, att Netanyahu är ofelbar. Om koalitionens partner bland ultrareligiösa och ultranationalistiska partier håller ställningarna, och om ett eller två av de arabiska partierna misslyckas med att passera 3,25-procentsspärren, är det inte uteslutet att Netanyahu kan bilda en ny regering i höst – hans sjunde. Besluten som fattas i dagens primärval kan därför visa sig avgörande för såväl Likuds framtid som premiärministerns eget politiska öde.