Sanna Torén Björling: Min blick på kroppar är en annan nu

I krigets skugga förändras vår syn på livet

Min blick på kroppar är en annan nu, efter en tid i kriget. De vardagliga scener som tidigare passerade obemärkt förbi har fått en ny laddning, en påminnelse om livets bräcklighet i en krigszon.

När jag ser unga simmare som tränar i bassängen jag besöker, hur de efter otaliga längder häver sig upp ur vattnet med sina karakteristiska atletiska kroppar – breda axelpartier och smala höfter – slår det mig hur mycket liv och potential som ryms i varje människa.

Samma känsla infinner sig när jag betraktar chauffören och tolken jag arbetar med. En skickligare bilförare får man leta efter. Han närmar sig medelåldern, trivs utomhus och ägnar sig gärna åt vandring, löpning och cykling. Nu när våren kommit syns hans vältrimmade fysik i t-shirten han bär.

Eller när jag ser en cellist på scen, med rak rygg i frack, koncentrerad med stråken redo, lyhörd för varje takt i musiken. Helt vanliga, vackra och starka människor. Muskler som spänns. Fokuserad koncentration.

Dessa bilder kontrasteras skarpt mot fotografierna på minnesplatser och kyrkogårdar runt om i Ukraina. Där finns leende och allvarliga ansikten – människor precis som de jag möter dagligen. Vad en kula eller explosion på ett ögonblick kan göra med en kropp är både konkret och obegripligt. Först finns en själ, sedan – plötsligt – är den släckt.

Vid Majdan, centralt i Kiev, växer antalet flaggor som hedrar de stupade konstant. Dessa minnesplatser över fallna soldater och civila finns utspridda över hela landet, en ständig påminnelse om krigets brutala verklighet.

Många internationella bedömare hyllar Ukrainas motståndskraft och kreativitet i kampen mot den ryska invasionen. Men nästan dagligen slås jag av tanken: vilket fruktansvärt slöseri med mänsklig potential.

Föreställ dig om all denna uppfinningsrikedom och uthållighet istället kunde riktas mot att bygga en fungerande skola, ett blomstrande samhälle och en hoppfull framtid. Om energin kunde användas till forskning, litteratur och kulturell utveckling. Om människorna kunde ägna sina talanger åt att träna barn i fotboll eller odla grönsaker och blommor – både för skönhetens skull och för att gynna den biologiska mångfalden.

Kriget har tvingat ett helt land att omprioritera sina resurser. Talanger som kunde utvecklat samhället i fredstid måste nu fokusera på överlevnad och försvar. Ingenjörer konstruerar försvarsanläggningar istället för broar och bostäder. Lärare blir soldater. Konstnärer dokumenterar förstörelse istället för att skapa ny skönhet.

Trots detta fortsätter ukrainska journalister sitt envisa arbete. Kyiv Independent är ett lysande exempel – en av de främsta engelskspråkiga nyhetskällorna om Ukraina. Redaktionen, som finansieras genom frivilliga bidrag, levererar både snabba nyhetsuppdateringar och djupgående granskningar, exempelvis om Rysslands militarisering av ukrainska barn. Det är ett imponerande arbete av hängivna reportrar som ofta riskerar sina liv för att sanningen ska nå omvärlden.

Mitt i all denna förstörelse finns även glimtar av kreativitet och motstånd. I Kiev har flera av landets framstående modeskapare egna butiker – ett litet men betydelsefullt tecken på att livet och kulturen fortsätter trots krigets närvaro.

När jag rör mig genom staden ser jag människor som försöker leva normala liv under onormala omständigheter. De går till jobbet, handlar mat, tränar – men alltid med ett öra vänt mot luftlarmet. De bygger vidare på sin framtid samtidigt som de lever med vetskapen att allt kan förändras på ett ögonblick.

Det är denna kontrast mellan det vardagliga och det katastrofala som präglat min tid i Ukraina. Synen på kroppen, på livet, på potentialen i varje människa har förändrats. När man dagligen påminns om livets bräcklighet blir varje uttryck för mänsklig styrka, kreativitet och skönhet så mycket mer betydelsefullt.