Alex Schulmans ”Arkipelag” är en vass dissektion av mansrollen

Alex Schulmans filmdebut ”Arkipelag” utspelar sig på ett lekläger i skärgården, men det är ingen idyll. Kritikern Olga Ruin beskriver filmen som en mörk och intensiv skildring av mansrollen, mobbning och destruktiva mönster. Enligt henne är det en skarp debut som borrar djupt i det obehagliga.

Schulman är sedan tidigare en av Sveriges mest välkända författare och poddprofiler. Hans romaner har ofta kretsat kring familjerelationer, svek, skuld och det som inte sägs högt. Flera av dem har filmatiserats, och med ”Arkipelag” tar han själv steget bakom kameran. Redan i utgångspunkten är det tydligt att han vill göra något annat än ett traditionellt sommardrama. Leklägret blir en sluten värld där pojkars sociala rangordning växer fram, och där tystnad och aggression går i arv.

Den svenska skärgården är i film och litteratur laddad med barndomsminnen, frihet och ljus. Hos Schulman blir samma miljö en isolerad arena där normer för vad som är manligt, starkt eller värt att skydda får tydliga konsekvenser. Mobbning skildras inte som enstaka händelser, utan som ett socialt system som omfattar offer, förövare, åskådare och en frånvaro av vuxna som faktiskt ser.

Olga Ruin lyfter fram hur filmen står ut i debutsammanhang. Hon beskriver ”Arkipelag” som skarp och menar att den borrar djupt i det obehagliga. Det är en kvalitet som gör att filmen stannar kvar hos tittaren. Det handlar inte bara om enskilda händelser, utan om mönster som upprepas och till slut normaliseras.

För den svenska filmbranschen är ”Arkipelag” också ett exempel på en tydlig utveckling. Etablerade författare och kulturprofiler tar allt oftare plats i filmens värld. Det innebär risker – en stark berättarröst översätts inte automatiskt till ett starkt bildspråk. Men det innebär också att filmer når en publik som annars kanske inte lockats till svensk dramatik. Schulman har med sina romaner och sin podcast en stor och trogen följarskara, och det intresset lär följa med till biografen.

Samtidigt är filmen mer än en känd. Den knyter an till en bredare samhällsdebatt om mansrollen och unga killars sociala villkor. Grupptryck, hierarkier och längtan efter tillhörighet är inte begränsade till ett lekläger i skärgården. Genom att förlägga dem till en plats där barndomen förväntas vara trygg, sätter Schulman dem i skarp relief.

Titeln ”Arkipelag” anspelar på öarnas geografi, men också på något mer mänskligt: människor som lever nära varandra utan att nå varandra. Det är en passande bild för en film om ensamma killar i en grupp, vuxna i utkanten som inte ser, och en manlighet som handlar mer om att upprätthålla en roll än att vara sig själv.

Hur filmen tas emot av den breda publiken återstår att se, men med Olga Ruins omdöme har den fått en tydlig ingång i samtalet. Det mesta talar för att ”Arkipelag” blir en av de mest diskuterade svenska filmdebuterna just nu, inte minst för att den tar itu med frågor som många känner igen, men som sällan skildras med sådan skärpa. Schulman har gjort en film som inte tittar bort – och det är precis där obehaget sitter.