Melankoliskt porträtt av en gränslös författare och far

Den finlandssvenska litteraturen har fått ett nytt vittnesmål om konstens baksida. I boken ”Familjen som skalv. En berättelse” (Förlaget, 209 sidor) berättar Nina Kihlman om uppväxten i skuggan av sin far, författaren Christer Kihlman – en av Svenskfinlands mest omdebatterade och inflytelserika röster. Det är en personlig skildring av en familj där gränserna mellan konst och verklighet, kärlek och utnyttjande upplöstes.

Christer Kihlman slog igenom 1960 med debutromanen ”Se upp, Salige!”, en skarp skildring av en chefredaktörs samvete i ett förljuget samhälle. Romanen gjorde honom till både personlig och politisk revoltör i Svenskfinland. Redan från början kretsade hans författarskap kring barn, passion och undergång: i debutens centrum står en 14-årig flicka och en 15-årig pojke som tar sitt liv. Kritiker har jämfört honom med både Strindberg och Thomas Mann och beskrivit honom som en konstnärstyp som aldrig fick störas.

Åsa Beckman skildrade nyligen i boken ”Kulturbarn. Att växa upp i skuggan av en författare” (2024) hur upphöjda genier skyddas av samma familjemedlemmar som utgör deras litterära material. Nina Kihlmans bok kan läsas som en konkret fortsättning på den berättelsen. Alla huvudpersoner är nu borta: fadern, som avled efter tysta slutår av skrivkramp, modern Selinda ur den kulturbärande Enckell-släkten och lillebror Jerker, som dog när familjen flyttade ut fadern ur Diktarhemmet i Borgå, en stad med tung finlandssvensk kulturhistoria. ”Jag skriver detta i skuggan av min far, min mor, min bror, alla döda”, skriver Nina Kihlman. ”I spöklik tystnad glider de förbi mig varje dag, förbi mig, genom mig.”

Boken har kallats en systerbok till Sophia Janssons ”Tre öar. Mamma, pappa och jag”. Båda verken skildrar familjehemligheter, men där Tove Jansson omvandlade sitt material till komplex konst var Christer Kihlman en pionjär inom autofiktionen – trots att han avskydde ordet bekännelselitteratur. ”Om man skriver vad man gjort offentligt blir offentligheten ett skydd i stället för ett hot”, sade han i en intervju på 1980-talet. För läsarna innebar offentligheten tillgång till det mesta: ångest, barliv, våld, missbruk och sexuella upplevelser med minderåriga och prostituerade.

Skandalsuccén ”Människan som skalv” från 1971, samma år som homosexualitet avkriminaliserades i Finland, blev ett befrielseprojekt. Men resor till diktaturens Argentina för att förnya skrivandet fick ett oväntat pris: Kihlman ville rädda sin prostituerade älskare och installerade honom som en ny familjemedlem i Helsingfors. Spänningarna blev så svåra att han började drömma grymma drömmar om sina barn – drömmar som skrevs in i litteraturen. ”Var vi hans barn på riktigt eller var vi pjäser i hans drama?”, frågar sig en åldrad dotter.

Trots de tunga ämnena är ”Familjen som skalv” ingen skuldbeläggande bok. Nina Kihlman tecknar i stället ett porträtt av en far med enorm begåvning och lika stora demoner. Hon skildrar också moderns mörker – en kvinna som såg självmordet som en lösning, och en dotter som blev hennes livvakt. Resultatet blev en hyperkänslig beredskap och en känsla av att det finns livsviktiga känslor som saknar ord. ”Jag är rädd för båda mina föräldrar”, skriver hon. ”Vad gör det med en?”

Samtidigt genomsyras boken av lojalitet. ”I bok efter bok ville han avslöja vad som dolde sig bakom förljugenhetens fasad”, skriver Nina Kihlman om faderns projekt. ”Det var verkligen ett högt pris att betala för en enda persons framgång och berömmelse. Men i dag kan jag ändå hävda att det var värt det.”

Kritiker har lyft fram hur boken belyser den manligt villkorade friheten i Christer Kihlmans författarskap – en frihet som i litteraturen kunde förklä homosexualitet till far-son-förhållanden för att göra den mer rumsren. Frågan om vad man ska tro på, konsten eller verkligheten, löper som en röd tråd genom berättelsen. Samtidigt uppmärksammas bokens integritet: kort nämns ”den andra familj” som Christer Kihlman vistades hos under långa perioder, men mer får läsaren inte veta. Hemligheternas makt blir därmed bokens egentliga tema – en illustration av det medberoende som uppstår när en familj lever i skuggan av en konstnär.

Med ”Familjen som skalv” har den finlandssvenska litteraturen fått ett verk som väcker frågor om konstens pris, om familjelojalitet och om vad litteraturen egentligen kan berätta. Med sin melankoliska och subtila dialog med tiden och två föräldrar lär Nina Kihlmans berättelse bli läst länge.