Bländande vacker konst på Moderna museet

Moderna museet i Stockholm presenterar den första stora separatutställningen i Norden med den iransk-amerikanska konstnären Monir Shahroudy Farmanfarmaian. Utställningen ”Teheran/New York” rymmer omkring 100 verk från 1970-talet fram till hennes sista år och pågår till och med 28 februari 2027. Därefter visas den i Madrid och Haag.

Farmanfarmaian föddes 1922 i Qazvin i Iran och växte upp i en välbärgad familj. Efter konststudier i Teheran flyttade hon 1945 till New York, där hon arbetade med design och modeillustration. Där kom hon i kontakt med avantgardekretsar, lärde känna Andy Warhol och samarbetade en kort tid med modeskaparen Katja of Sweden. 1957 återvände hon till Teheran med sin andra make, affärsmannen Abol Bashar Farmanfarmaian. Under två decennier blomstrade ett kosmopolitiskt kulturliv i staden.

Internationellt genombrott fick hon sent i livet, 2015, då Guggenheim Museum i New York visade hennes konst. Hon var då 93 år och hade fyra år kvar att leva. Utställningen etablerade henne som en av Irans främsta moderna konstnärer.

Utställningen på Moderna museet är initierad av curatorn Asrin Haidari, som har rötter i den kurdiska delen av Iran. Haidari fick upp ögonen för konstnären i samband med en grupputställning på Tensta konsthall 2016. Projektet har tagit flera år att realisera, bland annat eftersom många av konstnärens äldre verk försvann under den iranska revolutionen och andra är utspridda över kontinenter.

I utställningen ingår inte bara de spegelmosaiker som gjort henne känd, utan också blomsterbilder, kalligrafi, collage, designade mattor och personliga ”hjärtesorgslådor”. Här finns tidiga discokulor från 1970-talet, geometriska reliefer och verk ur ”Convertible series” från 2010-talet, där sex delar kan kombineras på olika sätt. Bland de sena verken märks ”Shazdeh’s garden”, inspirerad av en berömd persisk lustgård som i dag är ett världsarv, och ”Muqarnas one” från 2012, inspirerad av stalaktitornament i islamisk arkitektur.

Farmanfarmaians konst växte fram ur mötet mellan iransk visuell kultur och västerländska strömningar. Hon utgick från islamisk arkitektur, ornamentik, folkliga hantverkstraditioner och persisk trädgårdskonst, men tog också intryck av abstrakt expressionism, popkonst, opkonst och minimalism. Hennes konst påverkade i sin tur konstnärer som Frank Stella och Robert Morris. Även kontakterna med etniska minoriteter som qashqai fick betydelse; deras vävkonst och tältstrukturer går igen i serien ”Chador”.

En vändpunkt i hennes konstnärskap kom 1966, då hon besökte helgedomen Shah Cheragh i Shiraz. Interiören från 1300-talet, täckt av spegelbitar i geometriska mönster, beskrev hon som att stå inuti en mångfasetterad diamant. Upplevelsen förde henne till spegelmosaiken och till ett återkommande intresse för geometri och matematisk ordning.

Den iranska revolutionen 1979 blev ett abrupt avbrott. Huset, makens fabriker, konstverken och en samling på över tusen föremål konfiskerades. Som överklass kopplades paret Farmanfarmaian till den störtade shahen och tvingades i exil. De följande 25 åren i New York präglades av designuppdrag och mer personliga uttryck: collage, teckningar och objekt fyllda av sorg och saknad. Till de mer okonventionella idéerna hörde att doppa bin och humlor i bläck och låta dem röra sig över papper.

Efter makens död 1991 skapade hon de så kallade hjärtesorgslådorna, små minneslådor som visas i utställningen. Ett tittskåp med dockkvinnor bakom galler är ovanligt politiskt för henne.

2014 flyttade hon tillbaka till Teheran under en kort period av liberalisering. Hon etablerade en egen studio och bestämde sig för att ägna sig helt åt konsten. Med tillgång till material, tekniker och specialiserade hantverkare växte spegelmosaikerna i både storlek och komplexitet. 2017 donerade hon 51 verk till Monir Museum i Teheran, det första museet i Iran som tillägnats en enskild kvinnlig konstnär.

Utställningen på Moderna museet är varken kronologisk eller tematisk. I stället sammanför rummen verk från olika perioder, vilket enligt museet visar hur konstnären ständigt återkom till samma material och tekniker i ny utveckling. I katalogen skriver Asrin Haidari att transkulturella strömningar länge har marginaliserats i berättelsen om modernismen, som varit mer porös och geografiskt förgrenad än vad som ofta framställts. Farmanfarmaians konst beskrivs som ett talande exempel på globala korsbefruktningar. Utställningen kan också ses i ljuset av en växande internationell omvärdering av modernismen, där konstnärer utanför västvärlden fått större utrymme på museer och konstmarknad.

För den som vill fördjupa sig visas en dokumentärfilm om konstnärens liv varje timme i utställningen. Den ger bakgrund till hennes öde, persisk kultur och de kretsar hon rörde sig i.