Magnus Uggla i guldbyxor får tramsa i kraftfull ”Jesus Christ Superstar”

”Jesus Christ Superstar” har i Maria Sids regi blivit ett starkt musikdrama om människan i relation till skuld, makt och utsatthet. Det konstaterar DN:s recensent Johanna Paulsson, som har sett uppsättningen och beskriver den som visuellt slående. Särskilt uppmärksammar hon Magnus Uggla, som i rollen som kung Herodes tillåts att tramsa.

.

Den aktuella uppsättningen spelas på Malmö Opera, en av Sveriges ledande scener för musikteater. Verket, med musik av Andrew Lloyd Webber och text av Tim Rice, hade urpremiär som konceptalbum 1970 innan den första scenversionen öppnade på Broadway året därpå. Rockoperan skildrar de sista dagarna före Jesu korsfästelse, sedda ur Judas perspektiv, och blev snabbt en av världens mest spelade musikaler. Dess blandning av teologiska frågor, politisk intrig och rockmusik gjorde den både omdiskuterad och hyllad redan från start.

.

I Maria Sids tolkning ligger tonvikten på det mänskliga dramat. Jesus framställs som en gestalt fylld av tvivel och rädsla, medan Judas ges utrymme att framstå som en komplex person driven av både lojalitet och desperation. Enligt Paulsson gör denna ingång att föreställningen fungerar även för den som inte närmar sig berättelsen ur en religiöst troende utgångspunkt. Recensenten framhåller också det visuella, med en scenografi som växlar mellan palatsets överdåd och Getsemanes nattliga ensamhet. De stora ensemblescenerna förstärker känslan av en rörlig, ibland hotfull folkmassa, vilket ger berättelsen en påtaglig politisk nerv.

Förutom Ugglas Herodes innehåller uppsättningen flera starka sångnummer. ”Gethsemane”, som Jesus sjunger i Getsemane, hör till musikalens mest krävande ögonblick, och enligt Paulsson fungerar det väl i denna uppsättning. Samspellet mellan solister, kör och orkester är en central del av upplevelsen, och det är tydligt att Maria Sid arbetat lika mycket med de musikaliska detaljerna som med det sceniska.

Magnus Uggla, känd sedan slutet av 1970-talet som en av Sveriges mest egensinnade popartister, gör rollen som kung Herodes. Hans scenpersona, med en självmedveten och ibland självparodisk framtoning, passar väl för den campiga karaktär som i musikalens berömda ”King Herod’s Song” hånar Jesus. Paulsson noterar att Uggla ”tillåts att tramsa”, vilket tyder på att produktionen gett honom frihet att använda sitt publiktilltal fullt ut. För många i publiken är han säkerligen en av de främsta anledningarna till att biljetten köpts, och hans medverkan har gett uppsättningen en bredare uppmärksamhet än vad en renodlad teaterproduktion troligen hade fått. Uggla har genom åren visat att han kan ta sig an både dramatiska och komiska roller, men hans styrka ligger i den direkta kontakten med publiken.

Valet av en etablerad popartist i en central biroll är inget ovanligt i dagens svenska musikteater. Flera teatrar har under senare år med framgång blandat professionella musikalartister med kända namn från populärmusik, film och tv för att locka en bredare publik. Strategin är inte oproblematisk; den kräver en regissör som kan balansera stjärnstatus mot ensemblekänsla så att föreställningen inte blir en rad av gästspel. I den här uppsättningen tycks den balansen fungera, att döma av recensentens omdöme.

”Jesus Christ Superstar” har en lång historia i Sverige. Redan på 1970-talet sattes verket upp flera gånger, och genom åren har svenska artister från skilda genrer gjort roller i det. Musikalen har därmed en särskild plats i den svenska kulturkanon, inte minst som en bro mellan populärmusik och teaterscen. Att Malmö Opera, med vana vid stora scenproduktioner, tar sig an verket ger det dessutom en musikaliskt robust ram. Rockoperans partitur ställer höga krav på sångare och orkester, och de resurser som ett operahus kan erbjuda märks i helheten.

Det som gör den aktuella uppsättningen särskilt relevant är hur den lyfter fram berättelsens samtida paralleller. Masspsykologi, makthavare som spelar på människors rädsla, och mekanismerna bakom skapandet av hjältar och syndabockar är teman som känns nära vår egen tid. Paulsson sammanfattar detta när hon beskriver föreställningen som ett starkt musikdrama om människan i relation till skuld, makt och utsatthet. Med en regissör som låter handlingen andas, en ensemble som bär de stora sångnumren, och en artist som får vara både allvarlig och tokig, framstår uppsättningen som en av de mer minnesvärda på den svenska musikalscenen på länge.