Elfriede Jelineks litterära motattack är ett komiskt raseriutbrott

Den österrikiska Nobelpristagaren Elfriede Jelinek är aktuell med den svenska utgåvan av ”Personangivelse”. Boken, översatt av Aimée Delblanc, ges ut av Faethon och är på 230 sidor. Det är en självbiografisk monolog snarare än en roman, och texten växlar mellan privat smärta och intensiv samhällskritik. I centrum står en skattetvist som för Jelinek blivit symbol för något mycket större.

Det hela började 2012. Den bayerska skattemyndigheten hävdade att Jelinek, trots att hon var skriven i Wien, egentligen bodde hos sin make i München. Enligt den logiken skulle hennes samtliga inkomster sedan Nobelpriset 2004 vara skattepliktiga i Tyskland. Det som följde var en sex år lång process med husrannsakan, beslagtagna hårddiskar och privat e-post. Myndigheterna gick så långt att de analyserade el- och vattenförbrukningen i makens lägenhet för att fastställa var hon befann sig. Till slut lades ärendet ner. Inga oegentligheter hade kunnat påvisas.

För Jelinek blev utredningen en utgångspunkt för att formulera en bredare kritik. Hon beskriver ”att undandra” som en folksport i de tyskspråkiga länderna – en tradition som hon menar skyddar starka intressen och straffar svaga. I boken kopplar hon samman samtida skatteflykt med nazismens brott och efterkrigstidens ekonomiska uppgörelse. Hon påminner om hur banker lät förmögenheter som tillhört mördade människor ligga kvar i alpina valv, medan offren ofta fick nöja sig med symbolisk restitution. Förövarna återintegrerades i samhället och kunde i flera fall behålla vad de tillägnat sig.

Som exempel nämner Jelinek Henriette von Schirach, dotter till Hitlers hovfotograf och länge gift med Nazitysklands gauleiter i Wien. Efter kriget kunde hon köpa tillbaka exmakens gods i Bayern för 1,45 mark per kvadratmeter. Den typen av uppgörelser har enligt Jelinek sin motsvarighet i dagens skatteparadis, ouppklarade företagsskandaler och korrupta idrottssammanhang. Historien upprepar sig, menar hon, så länge undanhållande lönar sig.

Det personliga materialet går djupare än skatteärendet. Jelinek skriver om sin egen släkt och om hur historien gång på gång har drabbat de närmaste. Där finns Hillel Jellinek, som avrättades efter 1848 års oktoberuppror i Wien, onkel Adalbert som överlevde Dachau men senare tog sitt liv, kriminalreportern Walter Felsenburg som tvingades fly till USA, och faster Lotte som skickades till Auschwitz tillsammans med sin mor. ”Vi Jelineks har helt enkelt otur”, skriver hon, ”folk vill alltid ha något bättre än oss.”

Jelinek har under flera decennier varit en av den tyskspråkiga litteraturens mest kontroversiella röster, känd för att vägra följa genrer och förväntningar. År 2004 gavs Nobelpriset till henne med motiveringen att hon med enastående språklig lidelse blottlägger det absurda i samhällets klichéer och deras förgörande makt. Hennes texter rör sig ofta mellan ilska, ironi och utsatthet. ”Personangivelse” har också satts upp på Deutsches Theater i Berlin efter pandemin. Där gestaltades texten av tre identiskt klädda och sminkade versioner av författaren. Tillsammans skapade de ett teatralt och verbalt angrepp. I slutet läste en man rader om att den barnlösa Jelinek är den sista i sin släkt. Mannen delade drag med hennes make, som avlidit bara ett halvår tidigare.

I ”Personangivelse” blir en juridisk process litterärt material, och avståndet mellan det privata och det politiska krymper. Texten är på en gång en självbiografi, en uppgörelse och ett vittnesmål från en författare som skriver fram sig själv som den sista i en släkt präglad av våld, flykt och förluster.