En klang spröd som glas möter en oljad skitig maskin

Nordiska Kammarorkestern har länge varit en av de viktigaste aktörerna i norrländskt musikliv, och när orkestern intog Tonhallen i Sundsvall stod ett ovanligt program på agendan. Under ledning av den internationellt erkände dirigenten och klarinettisten Michael Collins framfördes verk av tre av Nordens mest betydande tonsättare: Jean Sibelius, Carl Nielsen och svenske Daniel Nelson.

Kvällens huvudverk var Nelsons nykomponerade ”Konsert för orkester” – ett fyrsatsigt verk som tonsättaren själv beskrev som en kärleksförklaring till orkestern. Innan konserten vände han sig till publiken med ett lakoniskt konstaterande: ”I trettio år har ni fått höra alla mina misstag. Varsågod!”

Bakom skämtet döljer sig en ovanligt långvarig och nära relation mellan tonsättare och ensemble. Enligt Nelson har arbetet ofta präglats av att musikerna sagt att ”det här går inte att spela”, varefter han gått tillbaka till ritbordet. På så sätt har trettio års samarbete fungerat som en sorts verkstad där Nelson kunnat förfina sitt hantverk i direkt dialog med musikerna.

Konserten inleddes med Sibelius ”Valse triste”, en tolkning som i denna uppsättning gick något på rutin. Bättre gick det i Carl Nielsens ”Klarinettkonsert”, där orkesterns egen klarinettist Linda Elmersdotter stod för kvällens mest engagerande solistinsats. Med virveltrumman som samtalspartner gav hon såväl konsertens nedtonade, mindre glamorösa partier som dess musikaliska utbrott samma närvaro och precision. Därmed hittade orkestern och dirigenten rätt i kvällens centrala repertoar.

I Nelsons ”Konsert för orkester” möts det spröda och det rytmiskt komplexa. Passager med bromstrumma och piccolaflöjt skapar en klangbild som påminner om sprucket glas. Nelson beskriver själv musiken som absolut – den berättar ingenting mer än sig själv – men i notbilden finns ändå spår av en personlig förlust. Notanvisningen ”With great beauty and endless sadness” vittnar om saknaden efter en vän som nyligen gått bort, och sorgen är påtaglig i verkets färgningar och förhållningar.

Nelson har tidigare beskrivit sitt rytmiska komponerande som en ”oljad, skitig maskin”, och i det nya verket hörs hur slagverket driver en avig baktakt medan stämmorna rör sig i sina egna pulsuniversum. Här finns trolltunga riff och knixiga rytmiska överlagringar. Resultatet är musik som både hänger samman och inte gör det – ett kollektiv där varje stämma har sin egen skaviga plats i helheten. Under konserten fick till och med en bebis i publiken ett närmast musikaliskt utbrott när de kollektiva pizzicatosnärtarna klingade av.

Konserten väcker också en bredare fråga om betydelsen av Sveriges professionella regionorkestrar. Att se orkestern som ett samhälle i miniatyr och lyssnandet som en metafor med subversiv potential är en tanke som ligger nära till hands – och den går hand i hand med Nelsons försök att i verket få gruppen att lyssna in varandra ännu mer.

Utan dessa ensembler skulle svenska tonsättare ha betydligt svårare att få sina verk framförda – och att våga pröva nya uttryck. Nordiska Kammarorkesterns samarbete med Daniel Nelson är ett tydligt exempel på hur en fast ensemble kan fungera som en grogrund för nyskriven musik, där risker tas och hantverk förfinas i dialog.

Nordiska Kammarorkestern, som har sitt säte i Sundsvall, är en av Sveriges ledande professionella kammarorkestrar och en central aktör i det norrländska musiklivet. Med Tonhallen som hemmaarena når orkestern en bred publik i regionen och har genom åren etablerat sig som en viktig mötesplats för både klassisk tradition och samtida konstmusik. Därmed stärker orkestern också Sundsvalls ställning som kulturell mötesplats i norra Sverige.

Michael Collins, som är internationellt erkänd både som dirigent och klarinettist, ledde orkestern med precision och gav verken utrymme att andas. Konserten bekräftade orkesterns dubbla roll – som förvaltare av den nordiska klassiska traditionen och som arena för samtida tonsättare.

Med ”Konsert för orkester” har Daniel Nelson skrivit ett verk som på en gång är personligt och kollektivt. Det är musik som kräver något av sina lyssnare men som belönar dem med en rikedom av klanger och rytmiska överraskningar. För Nordiska Kammarorkestern, som nu har ytterligare ett nyskrivet verk i sin repertoar, innebär satsningen också en bekräftelse på att en regional orkester kan vara en avgörande kraft för nyskapande konst.