Fredrik Sahlin: Den nye tyste mannen får det att skava i min hjärna

Titta, han snackar – inte. Tystnaden breder återigen ut sig kring filmernas och tv-seriernas män. Efter en period av känslomässig öppenhet verkar pendeln ha svängt tillbaka. Men där den gamle, ordkarge mannen utstrålade styrka eller mystik, framstår hans efterföljare oftare som avstängda och frustrerande tomma, konstaterar kulturkrönikören Fredrik Sahlin i en ny text.

Fenomenet är inte nytt. Den tysta mannen har länge varit en central figur i västerländsk filmberättande. Clint Eastwood, Steve McQueen och John Wayne byggde hela karriärer på fåordiga rollfigurer som kommunicerade med blickar, kroppsspråk och handling snarare än med ord. Tystnaden var ett maktmedel. Den signalerade självkontroll, integritet och ett inre liv som publiken själv fick fylla i. Ju mindre som sades, desto mer utrymme för tolkning – och därmed för fascination.

Under 2010-talet vändes dock bilden. En ny våg av filmer och tv-serier ville visa män som vågade prata om känslor, gå i terapi och visa sårbarhet. Berättelser om manlig psykisk ohälsa, relationsproblem och vårdnadstvister fick stort genomslag. Samhällsdebatten om maskulinitet, jämställdhet och så kallad toxisk manlighet påverkade också fiktionsvärlden. Männen i de hyllade dramaserierna kunde gråta, be om ursäkt och förklara sina inre konflikter. Det blev ett sätt att uppdatera mansrollen för en ny tid.

Nu tycks dock motrörelsen ha formats. Enligt Fredrik Sahlin skiljer sig den nya tystlåtna mannen markant från den klassiska förebilden. Det handlar inte längre om en stolt, gåtfull personlighet som väcker nyfikenhet. I stället möter vi män som känns avstängda, oengagerade och märkligt tomma. Scener som förr var spänningsladdade – en blick över ett middagsbord, en lång paus före ett avgörande svar – upplevs nu som brist på register snarare än som medveten kyleffekt.

Vad ligger bakom trenden? En trolig förklaring är en utmattning av den verbala, terapeutiska berättarstilen. Efter ett decennium av män som förklarar sina känslor i detalj kan publiken ha sökt efter något mer primitivt och drivet. Producenter och manusförfattare kan också ha överreagerat på kritiken mot den alltför analyserande vardagsskildringen. Men problemet är att den nya tystlåtenheten inte fyller någon tydlig dramatisk funktion. Utan ett antytt inre liv blir den bara en yta, och ytan bär inte en hel berättelse.

Det finns också en ekonomisk dimension. I en allt mer konkurrensutsatt strömningsmarknad är förmågan att skapa engagerande karaktärer avgörande. Tittarna betalar för berättelser som väcker känslor, oavsett om det handlar om spänning, igenkänning eller förtvivlan. En tyst man kan absolut vara en stark motor i ett drama, men bara om tystnaden är laddad med något. Om den upplevs som tom, tappar produktionen snart sin dragningskraft. Flera strömningstjänster har de senaste åren satsat stort på nordiska serier med psykologiskt djup – en genre som bygger på just nyanserade mansporträtt. Därför vore det förvånande om den nya tystlåtna trenden får alltför stort utrymme i de mest prestigefyllda satsningarna.

För svensk och nordisk del har frågan om manlighet i fiktion länge varit särskilt framträdande. Här har många uppmärksammade produktioner skildrat män i känslomässig kris, inte sällan mot en bakgrund av sociala klyftor, familjekonflikter eller existentiell ensamhet. Det har gjort regionen till en internationell förebild för berättelser som tar mansrollen på allvar. Mot den bakgrunden blir den nya tystnaden extra tydlig som en stilistisk markering – men också som en risk.

Vad som händer härnäst är oklart. Kulturhistorien är full av pendelrörelser, och den nuvarande fasen kan vara lika övergående som den tidigare känslosamma vågen. Kanske kommer publiken snart längta efter en manlighet som kombinerar styrka med sårbarhet, och som varken skriker ut sina känslor eller stänger dem inne. Men just nu ser vi en generation av filmiska män som har bestämt sig för att sluta prata. Den här gången är det dock ingen som längtar efter att höra vad de tänker – för det märks tyvärr att de inte tänker på något alls.