Greta Schüldt: Kom igen nu, Jonas Gren, våga tro på en folkrörelse!

Jonas Gren, poet och skribent med ekokritiskt perspektiv, levererade nyligen sitt Sommarprogram i P1 med ett budskap om digital återhållsamhet. Men för lyssnaren visade sig programmet själv bli ett test i koncentrationsförmåga – ett paradoxalt sätt att belysa just den poäng Gren försökte göra om vår förlorade förmåga att fokusera.

En och en halv timme med Sommarprat kräver något som blivit alltmer sällsynt i dagens medielandskap: ostört fokus. För den som delar Grens skepticism mot ständig uppkoppling borde det vara enkelt, men verkligheten visar sig mer komplex. Pausknappen blir ett återkommande verktyg, tankarna vandrar, och behovet av att samtidigt kolla VM-schema eller skicka ett sms känns överväldigande.

Detta illustrerar just den statistik som Gren lyfter fram som ”en av vår tids mest deprimerande siffror” – att en människa vid en internetansluten skärm byter fokus var 47:e sekund. Men ännu mer oroande, menar Gren, är att detta beteende spiller över i resten av livet. Förmågan att bara lyssna, att bara vara närvarande i stunden, har systematiskt urholkats.

Grens sommarprogram bygger på hans uppmärksammade debattbok ”Ingen surf” från föregående år. Som författare har han gett ut flera naturlyriska diktsamlingar och romanen ”Kromosomparken”, men det är hans kritiska granskning av vårt digitala beroende som givit honom mest uppmärksamhet i den offentliga debatten.

År 2007 framstår i Grens analys som en milstolpe – big bang för den konstant uppkopplade människan. Det var året då Iphone lanserades i USA och Facebook slog igenom på bred front. En avgörande insikt är att den ständigt internetanslutna människan inte ens har funnits i tjugo år. Trots detta korta tidsspann har fenomenet blivit så djupt förankrat att det för de flesta är omöjligt att föreställa sig ett alternativ.

Gren själv lever dock detta alternativ. Han har valt bort smarttelefonen och tillbringar sina arbetsdagar på ett kontor utan internetrouter. Men långt ifrån att framställa sig som en digital asket erkänner han öppet sina egna svagheter: ”Javisst, jag är lite duktig. Men det är för att jag är så jäkla oduktig på att hantera internettillgången som jag måste sätta gränser.”

Denna ärliga självinsikt är kanske programmets starkaste kort. Gren positionerar sig inte som överlägsen utan som någon som känt på samma beroende som så många andra. Hans lösning – radikala fysiska gränser mot tekniken – blir ett erbjudande snarare än ett förmaningstal.

Samtidigt landar programmet inte riktigt i sin ambition. Trots ämnet är strukturen spretig och saknar en tydlig röd tråd. För att vara poet är Grens språk förvånansvärt opoetiskt – vardagligt och lättsamt, men sällan fördjupande. Tankarna presenteras men utvecklas inte alltid till sin fulla potential.

Mest frustrerande är kanske programmets avslutning. Efter att ha levt och förespråkat en radikal offline-tillvaro backar Gren något när han konstaterar att det ”kanske inte är en folkrörelse för att skaffa knapptelefoner eller ta bort routers som vi behöver”. För den lyssnare som lockats av löftet om en mer radikal kritik kan detta upplevas som att fega ur.

Frågan är om detta tillbakatåg speglar en realistisk pragmatism eller en ovilja att till fullo stå för konsekvenserna av sin egen analys. Om problemet verkligen är så allvarligt som Gren målar upp det – att vår koncentrationsförmåga, vårt inre liv och vår relation till omvärlden systematiskt förstörs av ständig uppkoppling – varför då tveka inför mer radikala lösningar?

Grens sommarprogram landar således i en märklig mellanposition. Det är lätt att beskriva det som ”tänkvärt”, och det är det. Men det lämnar också lyssnaren med en känsla av ofullbordat arbete, av tankar som kunde ha fördjupats, av mod som kunde ha tagits längre.

Kanske är detta själva poängen. Att till och med en så övertygad digital minimalist som Jonas Gren inte riktigt vågar eller vill dra analysen till sin logiska slutsats säger något om hur djupt rotad vår digitala kultur redan blivit på bara två decennier.