Johannes Klenell: Det är valår och plötsligt har Johan Forssell ett ”hjärta”

Den brittiske dokumentärfilmaren Adam Curtis pekade för några år sedan, i en intervju i podcasten Red Scare, på ett centralt problem i modern politik. Han beskrev hur högerpopulister sätter samhällsagendan genom att etablera undergångsnarrativ. Progressiva krafter blir då så upptagna med att varna för konsekvenserna av högerpopulismen att de helt glömmer att erbjuda ett eget samhällsprojekt. I slutänden består politiken endast av olika hotbilder, vilket leder till att politiker tappar tron på sin egen förmåga att förändra samhället – en slags politisk handlingsförlamning.

Ett tydligt exempel på detta fenomen var när dåvarande statsminister Stefan Löfven under flyktingkrisen 2015 gick från att deklarera ”mitt Europa bygger inte murar” till att stänga Sveriges gränser. Detta var ett direkt utslag av det tillstånd som Curtis beskrev.

Det sönderprivatiserade Sverige klarade inte av flyktingmottagandet. Ett massivt uppbåd av ideella krafter fick kliva in för att fylla gapet. Människor organiserade sig på järnvägsstationer för att dela ut information, kläder och mat till de nyanlända. Men efter en tid började orken att tryta, och många undrade när systemet skulle brista.

Samtidigt hetsade oppositionen intensivt om flyktingpolitiken. De hade insett att vägen till makten inte längre låg i Fredrik Reinfeldts ”öppna hjärtan”, utan hos Sverigedemokraterna och deras väljarkår.

Det fanns ett alternativt historiskt vägval. Löfven kunde ha valt att bekräfta alla de som engagerat sig i flyktingmottagandet. Han kunde ha sagt ”ni gjorde rätt, nu tar vi gemensamt hand om de som kommit”. Men historieskrivningen blev i stället den motsatta. Budskapet blev att Sverige hade gjort fel som tagit emot flyktingar överhuvudtaget. Det som kunde ha blivit en berättelse om medmänsklighet förvandlades till ett nationellt trauma.

Högern fortsatte att vråla ”kris”. Socialdemokraterna klarade inte av att svara med ett konstruktivt samhällsprojekt. I stället omfamnade de samma undergångsretorik och ville visa att partiet kunde ta täten i den allt vildare migrationspolitiska hårgadansen.

Detta ledde till en dramatisk förskjutning i den svenska opinionen. På tio år gick landet från ”strikt men human migration” till ”släng ut dem”. Humanism blev närmast ett skällsord. Den högerpopulistiska undergångslinjen verkade hålla – tills Sverige helt nyligen yrvaket insåg de konkreta konsekvenserna.

När barnens skolkamrater, flickvänner och kompisar började deporteras väcktes en reaktion. Väljarna visade sig inte uppskatta att det uppskruvade tonläget har riktiga offer – unga människor som växt upp i Sverige, som fått avvisningsbeslut trots att de blivit en del av det svenska samhället.

Men eftersom både den nuvarande regeringen och Socialdemokraterna driver samma hårda migrationslinje uppstår ett intrikat politiskt dilemma inför valet. Partierna försöker hitta en balanspunkt där man inte kan anklagas för att vara svag i migrationsfrågan, men samtidigt inte framstå som omänsklig. Med fyra månader kvar till valet är denna balansgång särskilt känslig.

Migrationsminister Johan Forssell från Moderaterna påstår nu att han i över ett år engagerat sig i frågan om de utvisningshotade tonåringarna. Dock finns inga tydliga spår av detta engagemang i hans tidigare kommunikation. Tvärtom har Forssells budskap det senaste året främst handlat om hur många människor som, i hans egen retorik, har avlägsnats från Sverige tack vare hans politik.

När migrationsministern försvarar sin politik använder han flyktingkrisen 2015 som ett argument. Han målar upp ett exceptionellt tillstånd – inbördeskriget i Syrien, miljoner människor på flykt – som tydligen riskerar att återuppstå om Sverige slutar utvisa människor med utländsk bakgrund.

Idén att hämta hem de som redan drabbats av vad kritiker kallar en orimlig utvisningspolitik ser Forssell som ”oseriös”. Ministern menar att han inte ens förstår hur det skulle gå till praktiskt. Detta speglar en förlegad syn på politik som konsten att skapa möjligheter – något som enligt kritiker inte längre prioriteras i svensk migrationspolitik.

Situationen illustrerar en bredare problematik i den svenska politiska debatten. När båda blocken omfamnar samma restriktiva linje blir det svårt att hitta konstruktiva lösningar. I stället för att erbjuda visioner för hur Sverige ska hantera integration och migration framåt, fastnar debatten i olika grader av restriktivitet.

Samtidigt fortsätter utvisningarna av tonåringar som växt upp i Sverige. Frågan har blivit en av de mest laddade i den svenska politiska debatten inför höstens val, och illustrerar den handlingsförlamning som uppstår när politik reduceras till hotbilder snarare än möjligheter.