Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – har fortsatt svårt att locka väljare i Järvaområdet i Stockholm. I en analys skriver Johannes Klenell att de diffusa anklagelser om valfusk som florerat i högerkretsar i själva verket avslöjar hur rörelsen ser på området och dess invånare.
Järvaområdet i nordvästra Stockholm omfattar stadsdelar som Tensta, Rinkeby, Kista, Husby och Akalla. Området har under lång tid präglats av hög arbetslöshet, trångboddhet och socioekonomiska utmaningar. Samtidigt finns där ett starkt politiskt engagemang, och Socialdemokraterna har historiskt dominerat i stadsdelarna. Vänsterpartiet har också ett betydande stöd. För Tidöpartierna har området länge varit svårt att nå, trots satsningar på bland annat trygghet och integration.
I valet 2022 förstärktes den bilden. Socialdemokraterna fick stora framgångar i Järvaområdet, medan Sverigedemokraterna, trots sitt nationella genombrott, fick ett betydligt lägre stöd där än i övriga Stockholm. Även Moderaterna backade. Det har väckt frågor om varför Tidöpartiernas politik, med fokus på skärpta straff, visitationszoner och hårdare migrationspolitik, inte tycks nå fram till väljarna i just dessa områden.
En del av förklaringen kan finnas i hur partierna själva pratar om Järva och liknande stadsdelar. Invånarna beskrivs ofta i termer av problem snarare än som väljare med egna behov och erfarenheter. Politiken uppfattas av många som riktad mot området, inte till området. Samtidigt upplevs frågor om jobb, bostäder och skola hamna i skuggan av en allt hårdare retorik kring brott och straff.
I denna kontext har anklagelser om misstänkt valfusk dykt upp från högerhåll. Påståendena har oftast varit vaga och utan konkret bevisning. De har ändå fått spridning i sociala medier och i vissa debattinlägg. Några omfattande oegentligheter har inte konstaterats av ansvariga myndigheter. Trots det fortsätter anklagelserna att cirkulera, inte sällan med hänvisning till områden med stor andel utrikesfödda invånare.
Klenell menar att detta avslöjar högerrösternas egentliga problem. I stället för att diskutera politik och väljarnas verkliga frågor väljer man att misstänkliggöra hela valkretsar. Det handlar inte om att skydda demokratin, utan om att ifrågasätta resultat som man inte gillar. När anklagelserna dessutom är så diffusa att de varken kan bekräftas eller bemötas på ett konstruktivt sätt, förstärks intrycket av att syftet är att delegitimera politiska motståndare.
Det finns en tydlig risk att detta får konsekvenser bortom den omedelbara debatten. Järvaområdet har redan ett lägre valdeltagande än riksgenomsnittet. En politik som bygger på misstänkliggörande av väljare kan göra det ännu svårare att motivera människor att gå till valurnorna. Om invånarna upplever att deras röster ifrågasätts redan innan de lagts, urholkas förtroendet för hela det demokratiska systemet.
För Tidöpartierna handlar utmaningen i Järva inte i första hand om sakpolitik. Det handlar om förtroende. Väljare i området efterfrågar konkreta förbättringar av vardagen – tryggare bostadsområden, fler arbetstillfällen och bättre skolor. Men när debatten i stället handlar om påstått valfusk och misstänkliggörande av människors röster, blir avståndet mellan partierna och väljarna allt större.
Klenells slutsats är att högerrösterna i slutändan avslöjar sig själva. De diffusa anklagelserna säger mer om avsändarnas syn på demokratin än om det faktiska valfusk som aldrig kunnat styrkas. I Järvaområdet, där många väljare redan känner sig marginaliserade i den politiska debatten, riskerar en sådan hållning att slå tillbaka mot partierna själva. I stället för att locka nya väljare driver de dem längre bort.
Frågan är om Tidöpartierna förmår ändra strategi. Hittills tyder inget på att de gjort det. Snarare tycks retoriken ha hårdnat, och anklagelserna om valfusk har blivit en alltmer återkommande del av den politiska debatten. För väljarna i Järva återstår att se om partierna någonsin börjar tala med dem i stället för om dem.
