Blir Oxford Street en mindre vulgär gata utan bilar?

Den sista röda dubbeldäckaren rullade under ceremoniella former genom Oxford Street på söndagskvällen. BBC rapporterade från resan och talade om en epok som gick i graven. Morgonen därpå var alla fordon borta. Från och med den här veckan är gatan en permanent gågata.

De första timmarna höll sig människor fortfarande på trottoarerna, men vid lunchtid på tisdagen var de avstängda körfälten fyllda av höstlovslediga Londonbor och turister med selfiepinnar. Amelia, 18, arbetar i ett stånd som säljer färskpressade juicer. Hon beskriver en ny tystnad och en bättre arbetsmiljö, men också en tydlig osäkerhet.

– Frågan är hur länge vi får vara kvar.

Hon har hört att bilarna och bussarna bara är ett första steg i en större förändringsplan, och att nästa steg ska bli att få bort gatuförsäljare och souvenirbutiker.

– Det har alltid varit livligt och stökigt här. På måndagen spärrades gatan av och vakter placerades ut. Det verkar som att man vill skapa en helt ny sorts plats.

Oxford Street har i över ett sekel utgjort hjärtat i den brittiska detaljhandeln. Det var här som Harry Gordon Selfridge 1909 öppnade sitt förgyllda varuhus med ambitionen att göra shopping till en upplevelse. Gatan är cirka 1,9 kilometer lång, har över 300 butiker och rymmer klassiska varuhus som Selfridges och John Lewis. Redan 1932 skrev Virginia Woolf i essän ”Oxford Street Tide” att den grälla, myllrande, vulgära gatan påminner om att livet är en kamp. De senaste åren har glansen mattats: sedan pandemin har många lokaler tagits över av vejp-, godis- och krimskramsbutiker, medan e-handeln har urholkat lönsamheten för traditionella kedjor.

Londons borgmästare Sadiq Khan hoppas att den nya bilfria sträckan – omkring en kilometer mellan Marble Arch och Oxford Circus – ska bli en nystart för hela området. I en manifestliknande text i The Guardian beskriver han hur Oxford Street ska förvandlas till ett grönskande Eden där besökare ska kunna ”snubbla över lite livemusik, en modevisning, en sportutställning eller ett kulturellt evenemang”.

Paul, en amatörfotograf i 70-årsåldern, har åkt in till staden för att ta bilder på ”spektaklet”. Han är skeptisk.

– Jag går mest på punk- och metallkonserter. Det är svårt att föreställa sig att man kommer att erbjuda något som tilltalar mig här.

Han tror inte att gatans själ – om den har någon – förändras nämnvärt, men konstaterar att omvandlingen säkert har kostat London stora summor. Han pekar på de limegröna trafikhindren och den grönmålade asfalten.

Fotgängarsatsningen ligger i linje med Khans politik. I sin självbiografiska bok ”Breathe” kopplar han samman sin egen astma med en uppväxt i luftförorenade miljöer. Som borgmästare har han prioriterat folkhälsa och satsningar på gång- och cykeltrafik. Men vägen till en bilfri Oxford Street har varit lång. Redan på 1960-talet lades de första förslagen fram. År 2017 stoppades en plan av det dåvarande konservativa kommunfullmäktige i Westminster, efter protester från boende som befarade att trafiken skulle flyttas till de omkringliggande smågatorna. Andra varnade för att personer med funktionsnedsättning skulle få svårare att ta sig fram utan bussar och taxibilar.

Osman, som arbetar i ett souvenirstånd vid Oxford Circus, tycker att stämningen just nu är uppsluppen.

– Just nu är alla glada och uppspelta över att trafiken är borta. Först om några veckor ser vi vilka konsekvenserna blir för besökare och näringsidkare. Jag tror att folk kommer att sakna dubbeldäckarna.

Det återstår att se om gågatan blir den räddning som politikerna hoppas på. Oxford Street är en av Europas mest kända shoppinggator, men kämpar med samma problem som många andra stora handelsstråk: höga hyror, tomma butikslokaler, ökad näthandel och ett skifte i hur konsumenter använder staden. Frågan är om en bilfri gata räcker för att locka tillbaka både kedjor och besökare – och till vilket pris för dem som lever av gatans ström av människor.