Rufsigt och romantiskt när systrarna Dashwood går på kärleksjakt igen

Det har gått snart tre decennier sedan Ang Lee förvandlade Jane Austens “Förnuft och känsla” till en av 1990-talets mest älskade kostymdramer. Nu når en ny filmatisering publiken – och den beskrivs som yngre, rufsigare och betydligt mer naturnära än sin berömda föregångare.

Den nya filmen bygger på Jane Austens debutroman från 1811, som följer de två systrarna Elinor och Marianne Dashwood. När deras far dör och arvet går till en halvbror tvingas de lämna sitt barndomshem. De två systrarna hanterar sin nya situation på var sitt sätt: Elinor håller sina känslor i styr, medan Marianne låter sig styras av dem. Romanen är en kärlekshistoria, men också en skarp kommentar om klass, kvinnors ekonomi och sociala konventioner i det tidiga 1800-talets England.

Det är inte första gången som berättelsen tolkas om. Mest känd är Ang Lees film från 1995 med Emma Thompson i rollen som Elinor och Kate Winslet som Marianne. Thompsons manus belönades med en Oscar, och filmen blev startskottet för en hel Austen-våg i mitten av 1990-talet. Flera filmatiseringar av Jane Austens romaner följde, och perioddramat växte till en av den brittiska filmindustrins viktigaste exportprodukter. I dag lever Austens värld vidare på strömningstjänsterna, inte minst genom Netflix succéserie “Bridgerton”, som bygger sitt kärleksdrama på samma typ av starka känslor, sociala hinder och kvicka dialoger.

Den nya “Förnuft och känsla” verkar dock inte söka samma elegans som Ang Lee. I stället för strama salonger och dämpad vardag betonas ett friare, mer naturbundet perspektiv. Dialogen ska enligt Helena Lindblad ha fått en skarpare kant, och romantiken en attityd som ligger närmare samtiden. Det bäddar för en tolkning som lutar sig mer mot Austens ironi än mot epokens etikettsregler. Lindblad beskriver resultatet som “tjusande brittisk kostymeskapism” – med andra ord en påkostad tidsresa som låter publiken fly in i en annan värld, men som samtidigt har en energi som känns ny.

En av filmens stora styrkor är ensemblen, enligt recensenten. I kostymdramer vilar mycket på skådespelarnas förmåga att få klassiska roller att kännas levande. Just det lyckas den nya versionen med, menar Lindblad, som framhåller att kemi och precision gör att handlingen aldrig känns daterad. Det är en viktig poäng i en genre där övertydliga repliker snabbt kan bli stela.

Perioddramat som sådant har förändrats under de senaste åren. Den gamla modellen med storslagna BBC-produktioner och krusiduller har fått sällskap av berättelser som vågar använda stil, natur och kroppsspråk på ett friare sätt. Nutida tittare efterfrågar ofta mer känslomässig närhet, snabbare berättande och karaktärer som inte känns som museiföremål. Den här typen av omtolkningar är därför inte bara en nostalgisk övning, utan också ett sätt att föra Jane Austens frågor vidare till en ny generation.

För den publik som växte upp med Ang Lees film kan den nya versionen kännas som en omställning. Men det ligger i sakens natur att klassiker alltid tolkas om. Jane Austens roman är ovanligt motståndskraftig just därför att dess teman – kärlek, pengar, familj och rätten att välja sitt eget liv – fortfarande är högaktuella.

Det återstår att se hur filmen tas emot av den breda publiken, men de första rösterna är positiva. Historien om systrarna Dashwood har visat sig ha en sällsynt förmåga att överleva tidens skiftande smak. Varje generation verkar hitta en egen ingång till Elinors förnuft och Mariannes känslor. Med den nya filmatiseringen får klassikern nu ytterligare ett uttryck – mer ungdomligt, mer rufsigt och betydligt närmare naturen än den strama version som tidigare definierat berättelsen för många filmtittare.