Laurent Cantets sista film ett kärleksbrev till tonåringars klarsyn och längtan

Robin Campillo och Laurent Cantet har gjort sin sista film tillsammans. Resultatet är ett soldränkt, ungt passionsdrama som skildrar hur två människor väljer att kliva av karriärsstegen och söka kärlek i det som är främmande. Det är ett avsked från två av fransk films mest uppmärksammade berättare, och redan innan premiären väcker projektet frågor om vad duon lämnar efter sig.

Campillo och Cantet har under två decennier etablerat sig som en sällsynt enhet i den franska auteurvärlden. De delar en lust att utforska samhällets marginaler, maktstrukturer och människor som inte passar in. Cantet slog igenom internationellt med skoldramat ”Entre les murs”, som belönades med Guldpalmen i Cannes 2008. Campillo blev hyllad för aidsdramat ”120 battements par minute”, som fick Grand Prix i Cannes 2017. Båda filmerna präglades av en närmast dokumentär blick på mänskliga relationer och institutioner, ofta med unga människor i centrum.

I deras sista samarbete tycks de ha vänt sig mot ett mer personligt och ljust tonläge. Enligt uppgifter kretsar handlingen kring unga vuxna som befinner sig i ett slags frivilligt utanförskap. De har valt bort den traditionella karriärvägen och hittar varandra i en soldränkt miljö långt från storstadens krav. Det är ett tema som känns omedelbart samtida, i en tid där allt fler ifrågasätter prestationssamhällets logik och längtar efter alternativa sätt att leva.

Filmens titel är ännu inte offentliggjord, men beskrivningen av ett passionsdrama med starka visuella kvaliteter påminner om båda regissörernas tidigare verk. Deras filmspråk har alltid varit fysiskt närvarande, med ett öga för ljus, landskap och kroppar i rörelse. Att de nu låter berättelsen utspela sig i ett soldränkt landskap kan också läsas som en medveten kontrast till den gråare, mer institutionella miljöer de ofta arbetat i.

Frankrike har länge varit en av Europas starkaste marknader för smalare, konstnärligt driven film. Det statliga stödet via CNC och de stora festivalerna i Cannes och Venedig gör att filmer som annars skulle ha svårt att nå en bred publik ändå får en internationell plattform. Campillo och Cantet har båda dragit nytta av detta system, och deras filmer har regelbundet sålts till flera länder. Detta sista samarbete väntas möta stort intresse från distributörer, inte minst för att filmen markerar slutet på en epok.

Samtidigt är det en film som kommer ut i ett skifte för den europeiska filmbranschen. Streamningstjänsterna har förändrat villkoren för biopremiärer, och unga publikgrupper rör sig allt längre från de traditionella auteurfilmerna. Ändå finns en fortsatt efterfrågan på berättelser som tar risker och behandlar existentiella frågor. Campillo och Cantets sista gemensamma verk kan därför fungera som en påminnelse om att det personliga, politiska och poetiska fortfarande har en plats i filmvärlden.

För publiken blir filmen ett sista möte med en duo som konsekvent skildrat längtan efter samhörighet. Deras tidigare verk har visat hur människor formas av de system de lever i, men också hur de kan skapa egna rum av frihet. I detta sista passionsdrama tycks de ha drivit den idén ännu längre, in i en berättelse där kärleken uppstår just i mötet mellan två människor som båda står utanför.

Exakt när filmen får premiär är ännu inte klart, men en visning på någon av de stora höstfestivalerna ligger nära till hands. Cannes, Venedig och Toronto har alla visat intresse för fransk auteurfilm, och en så pass profilerad avslutning lär inte gå obemärkt förbi. För Robin Campillo och Laurent Cantet handlar det inte bara om en sista gemensam berättelse, utan också om att lämna över stafettpinnen till en ny generation filmskapare som växer upp i en tid av osäkerhet och förändring.

Oavsett var filmen landar har duon redan skrivit sig in i den franska filmhistorien. Deras sista samarbete blir ett avsked till den typen av film som vågar vara både vacker och politisk, intim och samhällstillvänd. I ett landskap där fler och fler filmer optimeras för algoritmer och korta klipp, står Campillo och Cantet kvar som ett motståndets exempel – två berättare som trodde på långsamhet, nyans och mänsklig komplexitet ända in i slutet.