Farshid Jalalvand: Den intensiva njutningen driver våldet i Frankrike

Maskerade ungdomar som plundrar butiker, sätter bilar i brand och drabbar samman med polis har blivit en återkommande bild under den senaste tidens protestvåg i Frankrike. Medan studentdemonstranter kräver reformer av utbildningssystemet och bättre ekonomiska villkor har en betydligt våldsammare grupp rört sig ute i gatorna i bland annat Paris och Bordeaux. Frågan om vad som egentligen driver dem har väckts på nytt, och flera bedömare pekar på ett psykologiskt fenomen som handlar om själva överträdelsens lockelse.

En av dem som öppet har berättat om den dragningen är Sanna Hill, tidigare frontfigur i den svenska högerextremistiska miljön. I en intervju med Dagens Nyheter i augusti återkom hon flera gånger till spänningen i att ägna sig åt överträdelser – eller ”det extrema”, som hon uttryckte det. Hon ville resa till farliga platser, göra extrema saker och få utlopp för ett stort adrenalinbehov. Kontakterna med Hizbollah, den shiitiska rörelsen i Libanon, upplevde hon som coolt, liksom resorna dit. ”Allt extremt var intressant”, sade hon. I dag har hon tagit avstånd från högerextremismen och beskriver hur de verkliga konsekvenserna av ideologin till slut gick upp för henne – en insikt som hon själv kallar tillnyktrande.

Hennes berättelse har aktualiserats i diskussionen om det franska våldet. Författaren Simon Kuper, som bevittnade skövlingen utanför sin bostad i Paris, skriver i Financial Times den 24 oktober att de maskerade personer som plundrar främst är apolitiska ungdomar, många med utländsk härkomst men födda i Frankrike. Enligt Kuper är de ute efter ”machoaktiga kickar” snarare än politisk förändring. Han beskriver hur ungdomar efter ett inbrott i en livsmedelsbutik kom ut med endast några flaskor mineralvatten eller en kartong chips. Att stöldgodset har ett begränsat värde tyder på att själva handlingen – att bryta mot lagen och sätta samhällets ordning ur spel – utgör en central del av upplevelsen.

Våldsamheterna har satt press på den franska regeringen och utlöst en infekterad debatt om säkerhet, integration och ungdomsbrottslighet. Den högernationalistiska politikern Éric Zemmour har beskrivit gärningsmännen som ”en hord av maghrebiska och afrikanska barbarer”. Uttalandet har kritiserats för att bortse från Frankrikes egen långa historia av våldsamma protester, och i efterdyningarna har vissa röster i debatten främst koncentrerat sig på våldsverkarnas etnicitet.

Det psykologiska fenomen som knyter samman Sanna Hills berättelse med de franska våldsamheterna har analyserats av den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1901–1981). Han utvecklade begreppet ”jouissance”, som brukar lämnas oöversatt men kan beskrivas som en intensiv, libidinal tillfredsställelse som sträcker sig bortom vanlig njutning. Till skillnad från vardaglig glädje uppstår jouissance i anslutning till smärta, frustration och överträdelse. Redan under studentrevolterna 1968 varnade Lacan de mest extrema demonstranterna för detta: ”Regimen visar upp er. Den säger: se hur de njuter.” Han menade att den rebelliska extasen i sig kunde bli ett mål, skilt från den politiska sakfrågan.

Derek Hook, professor i psykoanalys, har i tidskriften Political Psychology (nr 4, 2017) vidareutvecklat resonemanget. Han påpekar att jouissance även kan yttra sig som ”en berusande känsla av rättfärdighet, ett njutningsfullt förakt” – något som kan uppstå hos den som fylls av stark moralisk indignation. Därmed kan inte bara våldsverkare utan även högljudda åskådare få en tillfredsställelse av konflikten.

Fenomenet är inte begränsat till Frankrike eller högerextremism. Bland politiska aktivister i alla läger går det att ana ett tvångsmässigt återvändande till ”favoritkonflikter” som inte enbart kan förklaras av ett starkt engagemang i sakfrågan. Att konflikten skapar olycka och frustration behöver inte hindra aktivisten från att samtidigt få en djup, kroppslig tillfredsställelse av att ägna sig åt den. Det är just den paradoxen som begreppet jouissance belyser: själva kampen skänker njutning, oavsett utgången. När det psykologiska behovet av rus, konflikt och indignation blir drivkraften framför sakfrågan finns en risk att omdömet grumlas. Förmågan att tänka kritiskt, samtala sakligt och kompromissa minskar, medan benägenheten att demonisera motståndaren växer.

Av de analyser som förts fram i debatten framstår ärlig självrannsakan som det enda botemedlet. Vill man egentligen förstå och förändra en samhällsfråga, eller får man utlopp för något annat i engagemanget? Analytiker som studerat jouissance menar att frågan är nödvändig att ställa – särskilt när vissa röster tvångsmässigt återkommer till våldsverkarnas etnicitet. Då kan själva indignationen ha blivit en källa till tillfredsställelse: en njutning i föraktet som delvis speglar den överträdelsens kick som man själv fördömer.