Mikael Holmqvist: Därför kommer inte Sveriges ekonomiska elit att fly landet

Frågan om Sveriges rikaste kommer att lämna landet om deras ekonomiska privilegier minskar har återigen tagit plats i samhällsdebatten. I samband med diskussioner om skattehöjningar och fördelningspolitik har varningar om en exodus av multimiljonärer och miljardärer framförts. En sådan utveckling skulle enligt debattörer riskera både tillväxt och sysselsättning, eftersom entreprenörer och kapitalägare utgör en viktig del av näringslivet.

Flera nationalekonomer har dock nyligen tillbakavisat dessa farhågor som kraftigt överdrivna (DN 1/10). Sverige har vid upprepade tillfällen haft skattepolitiska strider där frågan om de rikastes villkor stått i centrum, från förmögenhetsskatten som avskaffades 2007 till dagens diskussioner om kapitalskatter. Nu har ett sociologiskt perspektiv tillförts diskussionen. I en analys i Dagens Nyheter argumenteras det för att de allra rikaste svenskarna, trots sina ekonomiska resurser, är långt mer rotade i Sverige än vad debatten ger sken av.

Enligt analysen uppvisar de samma behov av social gemenskap, tillhörighet och emotionella band till platser som människor i allmänhet – inte minst när det gäller barnen, en grupp som ofta glöms bort i diskussionen. Föräldrarnas val av bostadsort styrs i hög grad av vilken uppväxtmiljö de vill ge sina barn, och ekonomiska incitament väger sällan tyngre än sociala hänsyn.

Trots att Sveriges mycket rika skulle kunna bosätta sig i princip var som helst i världen, väljer de flesta att slå sig ner i små svenska samhällen. Djursholm och Saltsjöbaden är de mest kända exemplen. Båda ligger i Stockholms närhet och har under lång tid varit hemvist för en stor del av den svenska ekonomiska eliten. Dessa platser präglas av vad sociologen Ferdinand Tönnies kallade Gemeinschaft – en samhällsform där trygghet, umgänge och gemenskap står i centrum. Här växer barnen upp med strategiska nätverk, skolgång och fritidsaktiviteter som fostrar morgondagens ledare.

Ett omskrivet exempel är Spotifys grundare Daniel Ek, som nyligen investerat stora summor i ett drömboende i Djursholm. Spotify är ett av Sveriges mest framgångsrika techbolag och Ek är en av landets rikaste personer, vilket gör hans bostadsval till en symbolfråga i debatten. Mönstret återkommer på andra områden: de förmögna semestrar gärna på samma platser – Båstad och Torekov är återkommande favoriter – och söker sig till samma klubbar, såsom Djursholms golfklubb och Kungliga Svenska Segelsällskapet (KSSS) i Saltsjöbaden. Utbildningen förläggs ofta till internatskolan Lundsberg eller Handelshögskolan i Stockholm.

Den lokala platsen har också en statusskapande funktion. I Sverige kan de rika bli någonting socialt och moraliskt sett, medan de i en internationell miljö som Monaco riskerar att reduceras till att ”bara vara rika”. Monaco och Schweiz är traditionella skatteparadis som ofta nämns i debatten som tänkbara alternativ för svenska förmögna, men få tycks välja att flytta dit. Den sociala acceptansen har historiskt varit ett återkommande problem för näringslivets elit, som länge varit ringaktad av andra samhällseliter. Insatser i lokalsamhället har därför varit centrala för att vinna legitimitet.

Ax:son Johnson-familjens stiftelse för allmännyttiga ändamål är ett exempel. Affärsmannen Christer Gardells nyligen omskrivna miljonregn över svensk tennis ett annat. Familjen Wallenberg, ofta beskriven som Sveriges främsta finansdynasti, har byggt sin ställning genom engagemang inom näringsliv, forskning och samhällssektorer. Wallenbergsfären kontrollerar en rad av Sveriges största börsbolag genom investmentbolaget Investor, och deras närvaro i landet ses som strategiskt viktig för svenskt näringsliv. Legitimiteten förstärks genom kungliga medaljer, Nobelfester och hedersdoktorat. En flytt till Schweiz skulle sannolikt urholka mycket av den auran, enligt analysen.

Slutsatsen blir att Sverige och de lokala elitmiljöerna är centrala för de mycket rikas sociala trygghet, integration och samhälleliga ställning. Någon exodus av landets miljardärer lär därför knappast inträffa – även om deras ekonomiska privilegier skulle minska. De varnande röster som målar upp bilden av en annalkande massflykt tycks därmed ha överskattat pengarnas betydelse och underskattat betydelsen av gemenskap, status och tillhörighet.