Richard Fords uppväxt präglades av lögnen om svarta och vita

Den amerikanske författaren Richard Ford har i ett halvsekel tillhört de mest namnkunniga rösterna i den engelskspråkiga litteraturen. Nu finns hans senaste bok, memoaren ”Hur jag hamnade här. En memoar”, i svensk översättning. Den ges ut av Brombergs förlag, som under lång tid profilerat sig med översatt kvalitetslitteratur. Boken har översatts av Staffan Söderblom och omfattar 150 sidor. Originaltiteln är ”How I got on”, och i den koncentrerade framställningen ägnar sig Ford åt vad litteraturen gjort med honom – snarare än tvärtom.

Ford fyllde nyligen 82 år och är sedan länge en centralgestalt i den amerikanska samtidslitteraturen. Han belönades med Pulitzerpriset för ”Independence Day”, den tredje romanen i sviten om Frank Bascombe, som blivit en av de mest igenkända gestalterna i den moderna amerikanska prosan. För tre år sedan kom ”Bli min”, ytterligare en del i sviten, där Ford skildrade USA:s samtid genom sin återkommande huvudperson.

I ”Hur jag hamnade här” går Ford tillbaka till början av sitt författarskap. Bokens huvudämne är hur man ständigt försöker skriva bättre, komma längre in i vad romanen vill säga. Han skriver om de första fyra böckerna, däribland genombrottsromanen ”Sportjournalisten” från 1986, och om hur uppväxten i Jackson, Mississippi, formade honom. Hemstaden beskriver han som präglad av rasism. Han berättar om den lilla egyptiska mumie som ställdes ut i Jackson under hans barndom – ett föremål som väckte äckel och fascination bland barnen. Först senare fick han veta att den var förfalskad, bara tyg och klister. För Ford blev den en sinnebild för uppväxtsamhällets självsyn: ett samhälle hopklistrat kring en lögn om skillnaden mellan svarta och vita.

Uppväxten gjorde att han tidigt vände sig bort från det vi brukar kalla politik – motsättningar, maktspel och frågor om ägande. I stället kom hans berättelser att kretsa kring vad som skulle kunna kallas vardaglig godhet: de ögonblick då människor, ofta trötta och kantstötta, tillfälligt förstår varandra.

En central episod i memoaren är mötet med en tysk läsare som frågade om novellerna i novellsamlingen ”Vinterfiske” var politiska. Ford förstod inte frågan, men den utlöste en längre tankeprocess. Han landar i slutsatsen att det politiska i en roman med nödvändighet sitter i formen, inte i innehållet. Med stöd av Umberto Eco skriver han att ny kunskap, rentav visdom, kan finnas i strukturen hos en roman – i förmågan att uppdaga nya betydelser, ibland hos ett enskilt ord.

Han exemplifierar med poeten Robert Lowell, som länge kämpade med en versrad som inte ville fungera. När han till slut infogade ordet ”inte” vände dikten och kom att betyda motsatsen till vad han först tänkt – men plötsligt stämde formen. Det är så Ford menar att litteraturen verkar: en fungerande text gör läsaren uppmärksam på något som ännu inte låter sig beskrivas. Han avfärdar föreställningen att en författare måste ”hitta sin röst”. Alla har tillgång till flera röster, säger han. Det viktiga är formen.

Med Wallace Stevens, den amerikanske poeten, beskriver Ford dikten och romanen som något som erbjuder ”en glädje i tilliten”. Själv formulerar han det som att allt han skrivit har försökt åstadkomma en ersättning för denna glädje – åtminstone så länge läsaren befinner sig i berättelsen. Formuleringen fångar något centralt i hans romanvärld: tilliten mellan människor är sällan självklar, men i litteraturen kan den uppstå i ett ögonblick.

Memoaren rymmer också berättelsen om Fords egen dyslexi, som han länge inte kände till. I stället för ett hinder blev den en tillgång: han läste långsamt och lade märke till sådant som andra gick förbi, framför allt texternas form.

Boken har uppmärksammats av svenska kritiker. I en recension i DN Kultur skriver Ola Larsmo att översättningen följer Fords noga utmejslade engelska nära, och att boken trots sitt begränsade omfång rymmer ett helt författarskap i koncentrat. Han lyfter fram hur Ford lyckas gestalta den vardagliga godhetens egenart – de korta, ofta solkiga ögonblick då människor ändå når fram till varandra.

”Hur jag hamnade här” gör inte anspråk på att vara en fullständig biografi. Men för den som vill förstå hur en av Amerikas främsta samtidsförfattare tänker kring skrivandet är den en nyckeltext. Den visar hur en författare kan förhålla sig till politik, plats och personliga erfarenheter – och hur romanens form kan bära mer än vad ett rakt budskap någonsin skulle kunna förmedla.