Sensationell Londonfusion på Skeptas ”The fork and knife”

Skepta är tillbaka med sitt första soloalbum på sju år. ”The fork and knife” har fått ett starkt mottagande och visar prov på en artist som både blickar bakåt och framåt – samtidigt som han binder ihop två decennier av brittisk hiphop.

Joseph ”Skepta” Adenuga har sedan starten av 2010-talet varit en centralgestalt inom den brittiska grimescenen. Under genrens andra våg etablerade han sig som en förebild för yngre artister som Stormzy och Dave – inte nödvändigtvis som gudfader, men som en pionjär som lyckats hålla sig relevant på allra högsta nivå.

Nu är han aktuell med ”The fork and knife”, hans första soloplatta på sju år. Skivan, som ges ut på Big Smoke Records i samarbete med Epic Records och Sony Music, har fått betyget fyra av fem och beskrivs som ett styrkebesked från en artist som växt in i en reflekterande roll.

De femton spåren spänner över stora delar av genrens uttryck. Inledningen är stark – ”Secrets of patriarchy” rivstartar med ett dovt beat, medan ”Cold shower” levererar british hiphop i absolut toppklass. ”Currency” tillför en stökig dimension som visar på Skeptas förmåga att röra sig mellan olika sound utan att tappa greppet.

Singeln ”Pandora’s box” blir på albumet en musikaliskt naturlig fortsättning på samarbetet med ASAP Mob i ”Put that on my set”, men textmässigt handlar det om något helt annat – en uppgörelse med droger. Här möter vi en äldre, mer eftertänksam Skepta än den som en gång definierade grimens råare yttringar.

Skivan har dock sina svagheter. Vissa grimeklichéer, som billiga verser med fotbollsspelare, känns tidstypiska snarare än tidlösa, och plattan hade tjänat på en viss komprimering. Delar av materialet är inte heller purfärskt. ”Gas me up (diligent)” släpptes redan i januari 2024, avslutande ”Victory lap” är en houseremix från fjolårets samarbete med Fred Again, och ”Chippie” dök upp på Aya Nakamuras album tidigare i våras. Att inkludera redan utgivna spår kan tolkas som ett sätt att samla ihop en period – men det innebär också att plattan inte är helt ny.

Trots invändningarna blir ”The fork and knife” ändå ett viktigt album, inte bara för Skepta personligen utan för grimegenren som helhet. Med skivan binder han ihop dåtid och nutid och pekar samtidigt ut en riktning för en genre som länge legat halvt i ide. Den introspektiva intensiteten i ”Revenge”, där han blinkar åt gamla hitlåten ”That’s not me”, tillhör artistens bättre stunder. Även retrodoftande ”Broken hearts” och posse cut-produktionen ”Belly” når höjder som kan sällas till hans finaste verk.

Framför allt utmärker sig singeln ”Innocent smile”. Där skapar Skepta tillsammans med Madness-Suggs en påtaglig Londonfusion över Chase & Status hypnotiska drum’n’bass. På albumversionen har dock ett så kallat hidden track lagts till – ett beslut som framstår som både obegripligt och olyckligt.

Skepta har genom åren byggt sitt rykte på en kombination av trovärdighet och förnyelseförmåga. ”The fork and knife” befäster den positionen. Det är ett album som visar att en av grimens viktigaste röster fortfarande har något väsentligt att säga – och att genren har en framtid så länge artister som han fortsätter utvecklas.

Bästa spår: ”Revenge” och ”Innocent smile” (feat. Suggs och Chase & Status).