Isobel Hadley-Kamptz: Med valförlusten har borgerligheten en chans att hitta tillbaka till sig själv

Vid en eftervalsanalys på tankesmedjan Timbro var valresultatet ännu inte färdigräknat. De sista mandaten vägde mellan blocken och Ulf Kristersson hade ännu inte meddelat sin avgång, men slutsatsen var ändå tydlig: Tidösidan hade förlorat. Den utgångspunkten präglade hela samtalet.

På scenen fanns tidigare Timbrochefen Markus Uvell, Expressens politiske redaktör Patrik Kronqvist, Adam Danieli, chef för tankesmedjans idéarbete, och Johanna Grönbäck från Timbro förlag. Alla utom Grönbäck har under de senaste åren varit centrala i arbetet med att sammanfoga borgerligheten med Sverigedemokraterna. Timbro är en marknadsliberal tankesmedja och har länge varit en viktig plattform för borgerlig idéutveckling, vilket ger diskussionen en särskild tyngd. Sedan starten har Timbro ofta fungerat som mötesplats för politiker, debattörer och opinionsbildare inom hela det borgerliga fältet.

Tidösamarbetet, uppkallat efter Tidö slott utanför Västerås där avtalet slöts, har sedan 2022 varit grunden för regeringsunderlaget och omfattar Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Under mandatperioden har samarbetet varit omdiskuterat, inte minst för att det flyttat de borgerliga partierna i en mer restriktiv riktning i frågor som migration och klimat. För SD har Tidöavtalet inneburit ett direkt inflytande över regeringspolitiken utan att partiet suttit i regeringen. För M, KD och L har det inneburit kompromisser som tidigare legat långt från deras egna program.

Ännu mer anmärkningsvärt var att flera av de inbjudna nu valde att distansera sig från SD. Uvell talade om det problematiska i att moderata ministrar numera låter som sverigedemokrater. Kronqvist menade att regeringspartierna misslyckats med att nå mittenväljare. Båda iakttagelserna är sanna, men de står i skarp kontrast till den bild som förespråkare för Tidösamarbetet förmedlat under de senaste fyra åren.

Det var dessutom en analys som gjordes före den definitiva valförlusten. Precis som många kritiker av SD-samarbetet argumenterade före valet finns nu en ny möjlighet: svensk borgerlighet kan hitta tillbaka till sig själv. Centerns Niels Paarup-Petersen formulerade en liknande invändning i SVT:s Agenda veckan före valet. Han konstaterade att det nya med Tidöregeringen var att Kristdemokraterna splittrade barnfamiljer, att Moderaterna utvisade människor som arbetat och skött sig och att Liberalerna utvisade studenter. Ingen av dessa åtgärder ligger i linje med vad de tre partierna tidigare företrätt.

Svensk borgerlighet har inte heller historiskt präglats av den förljugna nostalgin som SD representerar. Veckan före valet lanserade Ulf Kristersson budskapet ”make Sweden great again”, en retorisk import från Donald Trump. Tidigare har såväl liberaler som konservativa i Sverige i större utsträckning blickat framåt med nyfikenhet och optimism.

Klimatpolitiken är ett tydligt exempel på den förändringen. Både Moderaterna och Liberalerna formulerade ambitiösa klimatpolitiska positioner innan de anpassade sig till det som beskrivits som bensinpopulism. Om någon för tio år sedan hade sagt att Sverige 2026 skulle ha hälften så stor andel elbilar som Danmark och en fjärdedel så stor andel som Norge, skulle reaktionen inom båda partierna troligen ha varit stark. Danmark och Norge är två av Sveriges viktigaste jämförelseländer i nordiskt klimat- och transportarbete, och skillnaderna har blivit en symbol för hur långt den svenska politiken rört sig. En rad internationella jämförelser har under mandatperioden pekat på att Sverige tappat mark i omställningen, medan de nordiska grannländerna gått snabbare fram.

Nu står borgerligheten inför ett vägval. Den ena vägen innebär att bryta upp från relationen med SD och åter formulera en politik utifrån egna idéer. Den andra innebär att fortsätta radikaliseringen högerut i tron att svenska väljare i grunden tycker som de mest högljudda rösterna i sociala medier. Utfallet kommer att avgöra inte bara för de fyra partierna, utan också för den svenska politiska mittens framtid.