Ledare: Att regeringen ljuger om sitt ansvar för tonårsutvisningarna visar att något hänt på riktigt

Regeringens hantering av tonårsutvisningar har under det senaste året väckt stark reaktion från allmänheten. Efter månader av debatt och kritik presenterade regeringen äntligen ett förslag för att stoppa utvisningarna av tonåringar som ska skiljas från sina familjer, trots att familjen får stanna kvar i Sverige.

Frågan uppmärksammades redan för nästan ett år sedan, och sedan i januari har ett flertal fall blivit offentliga. Ungdomar som Ayla, Jomana, Diya och Manvel har alla riskerat att utvisas ensamma till länder som de ofta har mycket liten eller ingen koppling till, trots att deras familjer får fortsätta bo i Sverige.

Den starka opinionen mot dessa utvisningar har varit entydig bland svenska folket. Efter omfattande kritik vågade regeringen till slut inte längre stå emot det växande motståndet. Men hur regeringens företrädare har valt att kommunicera denna vändning har väckt nya reaktioner.

Statsminister Ulf Kristersson från Moderaterna framträdde på sociala medier och sa att ”Nu stoppar vi de orättvisa utvisningarna”. Migrationsminister Johan Forssell skrev på Facebook att lagarna som infördes under den socialdemokratiska regeringen mellan 2016 och 2021 lett till att ett flertal tonåringar blivit orättvist utvisade. Energi- och näringsminister Ebba Busch från Kristdemokraterna var ännu tydligare när hon på Instagram skrev att ”Nu stoppar vi S orättvisa tonårsutvisningar”.

För att förstå den aktuella situationen behöver man se till bakgrunden. Det första skiftet i migrationspolitiken kom 2016 när alla riksdagspartier utom Centerpartiet och Vänsterpartiet röstade för att tillfälligt övergå från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd. Detta påverkade även barn som fått uppehållstillstånd genom anknytning till sina föräldrar, vilket innebär att de som fyller 18 år inte längre har en automatisk rätt att stanna i landet.

År 2021 gjordes denna lagändring permanent, men med skrivningar om särskilt ömmande omständigheter som bland annat skulle förhindra att familjer splittrades.

Den avgörande förändringen kom dock 2023, när den nya Tidöregeringen ändrade dessa skrivningar. Redan då varnade remissinstanser för att förändringen skulle leda till att tonåringar utvisades medan deras familjer fick stanna. Regeringen erkände att detta kunde bli följden, men ansåg att det var viktigare att strama åt reglerna. Socialdemokraterna höll med och röstade tillsammans med Tidöpartierna.

Under det senaste året har konsekvenserna blivit tydliga för alla. Medan allmänheten reagerade med upprördhet och Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet försökte stoppa utvisningarna, höll både Tidöpartierna och initialt Socialdemokraterna emot. Ulf Kristersson uttalade vid ett tillfälle att ”Vi ska inte göra fler konstiga undantag och stopp” och betonade att det var med avsikt som reglerna hade stramats åt.

Socialdemokraterna vägrade länge att ställa sig bakom den övriga oppositionen och hänvisade till att Johan Forssell hade lovat en lösning för tonåringarna, något som Forssell dock tveklöst förnekade. Senare svängde Socialdemokraterna under internt tryck från partimedlemmar, och regeringen införde en utvisningspaus och lovade att återkomma med tydligare regler.

Så sent som i partiledardebatten i maj framhöll Kristersson att tonårsutvisningarna aldrig hade blivit en fråga utan regeringens beslut. Detta stämmer med vad Migrationsverket varnade för i sitt remissvar – utvisningarna var en direkt följd av att regeln om särskilt ömmande omständigheter togs bort.

Regeringens kommunikationsstrategi kan ses som ett försök att omforma narrativet kring vad som faktiskt hänt. Mitt under ett valår har de pressats att mjuka upp sina strama invandringsregler eftersom människor i allmänhet blev upprörda över konsekvenserna. Detta är en känslig politisk situation för en regering som under hela mandatperioden har betonat problemen med invandring och invandrare.

Det faktum att regeringen nu känner ett behov att omformulera sitt ansvar för den förda politiken visar att något fundamentalt har förändrats i den politiska opinionen. När tonårsutvisningarna stoppas efter stark opinion är det ett tecken på att gränsen för vad väljarna accepterar har nåtts, även för en regering med tydliga restriktiva ambitioner inom migrationspolitiken.