Lisa Magnusson: Adjö, alla dåliga ”snackisromaner” och meningslösa bokklubbar

Den omtalade romanen ”Yesteryear” av Caro Claire Burke har blivit symbol för en ny typ av bokfenomen: böcker som diskuteras mindre för sitt innehåll och mer för att alla har läst dem. I en uppmärksammad kulturkrönika kallas romanen för en riktigt dum bok, samtidigt som efterfrågan är stor – inte minst i Sverige. Krönikan har väckt reaktioner eftersom den sätter fingret på något många känner igen: att en bok kan vara omdiskuterad och framgångsrik trots att den inte håller måttet.

Romanen handlar om en kristen konservativ så kallad tradwife som blivit känd på internet genom att leva ett till synes perfekt liv på en bondgård tillsammans med sin förmögne make och parets åtta barn. En dag vaknar hon i 1855 – eller gör hon det? Enligt kritikern är boken på 487 sidor uppbyggd kring en skadeglad satir utan djup, och upplösningen beskrivs som den mest långsökta vändningen på länge. Boken har ändå blivit en bästsäljare. Flera läsare vittnar om att de läser vidare mer av ren ilska än av njutning – de sista 150 sidorna beskrivs som direkt plågsamma.

Samma mönster känns igen från Rebecca F Kuangs ”Yellowface”, som också blivit en snackis. Den kretsar kring kulturell appropriering, kancelleringskultur och sociala mediers toxicitet. Inte heller den hyllas för sitt språk, men den fick ändå stor spridning. Enligt kritikern är dessa böcker skapade för att väcka debatt, inte för att ställa frågor. De blir en del av ett samtida kretslopp där bokklubbar, sociala medier och rädslan för att missa något driver försäljningen. Det handlar om att vara delaktig i ett större samtal snarare än att uppleva ett konstnärligt verk.

Som kontrast lyfts Therese Bohmans roman ”Kapitalet” fram. Den beskrivs som ett exempel på hur man kan skriva med substans om influencervärlden. Romanen ställer frågor om vad som händer när allt blir yta, och vad som återstår när publiken till slut genomskådar de perfekta liv som målas upp på Instagram. Enligt kritikern visar ”Kapitalet” att det visst går att skriva om det ytliga på ett sätt som faktiskt berör. Bohman tillhör de svenska författare som tydligast intresserat sig för gränslandet mellan estetik, moral och sociala medier.

Intresset för ”Yesteryear” märks också konkret i Sverige. På Stockholms stadsbibliotek fanns vid en given tidpunkt 391 reservationer på den svenska översättningen och 332 på den engelska originalutgåvan. Detta trots att recensionerna knappast varit översvallande. Siffrorna tyder på att boken har blivit ett samtalsämne som läsare inte vill stå utanför, snarare än ett verk som hyllas för sina kvaliteter. Liknande mönster syns i andra länder, där boken sålts in som ett fenomen snarare än som en litterär bedrift.

Kritiken kommer samtidigt som influerarbranschen genomgår en omprövning. Flera företag uppges vara allt mer tveksamma till samarbeten med influencers. Enligt den aktuella krönikan har det skett en inflation i influerandet. Det som en gång uppfattades som äkta och nära har blivit enhetligt och förutsägbart. Samma slutsatser har diskuterats i internationella medier som The New York Times, BBC, Wall Street Journal, The Atlantic, Vogue och The Cut. Allt fler konsumenter efterfrågar äkthet, och de traditionella samarbetena med polerade bilder och sponsrade inlägg ifrågasätts allt oftare.

Fenomenet med snackisböcker kan också kopplas till andra trender i samtiden. Precis som människor ställer sig i långa köer för att testa en trendig maträtt, eller följer samma inredningsstil på sociala medier, följs också litteraturen av ett kollektivt beteende. Böckerna blir en accessoar, ett sätt att tillhöra en gemenskap. Det handlar mindre om läsupplevelsen och mer om att vara delaktig i ett större sammanhang. Att stå i kö för en smörgås eller en glass kan vara en social aktivitet i sig – och på samma sätt kan läsningen av en omtalad bok handla mer om gemenskapen kring boken än om själva texten.

Frågan är vad som händer när även detta genomskådas. Om litteraturen i allt högre grad formas av trender och sociala medier, riskerar den att förlora förmågan att överraska och beröra. Precis som med influerarna kan bokmarknaden nå en punkt där tomheten blir uppenbar. Kanske ligger nästa trend i eftertanke och äkthet. Fram till dess lär snackisböckerna fortsätta sälja – inte för att de är bra, utan för att ingen vill stå utanför samtalet.