Martin Liby Troein: Irankriget har sänkt Trump – är vi äntligen på väg att bli av med honom?

Donald Trumps senaste år började med militära triumfer, men har utvecklats till ett politiskt kostsamt krig. I januari grep amerikanska styrkor Venezuelas president Nicolás Maduro i en gryningsräd. Presidenten framträdde segerviss, flankerad av sin försvarsminister Pete Hegseth, och kort därefter inleddes en offensiv mot Iran. Den iranske andlige ledaren ayatolla Khamenei dödades under det första dygnet. Videor visade hur USA slog ut iranska stridsfartyg och flygplan. Budskapet från Vita huset var att kriget skulle vara över inom fyra till sex veckor.

Men så blev det inte. Hormuzsundet, en av världens viktigaste transportleder för råolja, blockerades. Missiler och drönare avfyrades runt Persiska viken. Oljepriset rusade och den amerikanska inflationen vände uppåt igen. Det som började som ett snabbt anfall har alltmer kommit att likna Irakkriget – den konflikt som tillsammans med den hårt kritiserade hanteringen av orkanen Katrina underminerade George W Bushs andra mandatperiod.

Bushs republikaner förlorade kongressvalet 2006 och Bush själv var under sina sista år sinnebilden av en lam anka. Hans popularitet föll till omkring 30 procent. Flera opinionsmätningar visar nu att Donald Trump rör sig i samma riktning. Republikanerna ser ut att tappa representanthuset. Senaten borde vara trygg, med tanke på vilka delstater som har val i år, men partiet kämpar i normalt säkra delstater som Texas och Kansas. Inom Trumps Maga-rörelse växer dessutom splittringen om Irankriget.

Frågan är vad som händer om Trump förlorar kongressen. George W Bush blev oförmögen att driva igenom sin politik, men också oförmögen att hantera den ekonomiska kris som eskalerade mellan 2006 och 2008. Låsningar mellan kongressen och Vita huset förvärrade läget. Liknande spänningar kan vänta framöver. Obligationsmarknaderna vacklar och en AI-bubbla hotar att spricka. Miljön för en president på väg att förlora makten är med andra ord minst sagt skakig.

Donald Trump är dock inte en politiker som accepterar en roll som lam anka. Förra helgen berättade han om ett nytt avtal med Rysslands president Vladimir Putin. Den ryske ledaren ska få exportera diesel och fylla på sin krigskassa. Trump har också utannonserat en ”energi-vapenvila” som innebär att Ukraina inte får bomba ryska oljeanläggningar, utan att Ryssland får några motsvarande begränsningar. Han har dessutom hotat att sluta dela underrättelseuppgifter med Ukraina. Det är oklart hur hoten genomförts i praktiken.

Motiven kan vara flera. Trump kan vilja få bukt med de höga drivmedelspriser som Irankriget skapat. Han kan vilja gynna Putin, en ledare han länge uppvaktat. Eller så handlar det om personliga motsättningar med Volodymyr Zelenskyj: redan under sin första mandatperiod försökte Trump förmå den ukrainske presidenten att lämna material om Joe Biden, vilket slutade i riksrätt. Oavsett vilket visar Irankriget att USA:s militärmakt inte är så allsmäktig som den verkade efter Venezuela – men att Trump fortfarande kan använda den för att göra stor skada.

Samtidigt lägger Trump grunden för att ifrågasätta ett valnederlag. Han har börjat bygga en berättelse om att miljontals papperslösa migranter röstar på Demokraterna. Den amerikanska immigrationspolisen ICE har genomfört en razzia mot den demokratiska kongressledamoten Ilhan Omar. Enligt uppgifter handlar det om att försöka bevisa att hon fick sitt medborgarskap på felaktiga grunder. Ilhan Omar är en av Demokraternas mest välkända röster och en av de första muslimska kvinnorna i kongressen. Razzian uppfattas som politiskt motiverad.

Internationellt sprids liknande mönster. I Brasilien vann Flávio Bolsonaro den första omgången i presidentvalet. Det sker bara fyra år efter att hans far, expresidenten Jair Bolsonaro, röstades bort och ett år efter att han dömdes till 27 års fängelse för kuppförsök. Flávio Bolsonaro för familjens politiska tradition vidare, och Donald Trumps söner har visat intresse för att göra detsamma. Donald Trump har skadat sig själv med sitt anfall på Iran – men det gör honom inte nödvändigtvis mindre farlig.