Max Hjelm: Kultur kan inte bara handla om att bevara Vasaskeppet

På måndagen anordnades forumet Kulturpolitisk samling av Sveriges Museer och Svensk Scenkonst. Under rubrikerna ”Kan kulturen bryta gängens dragningskraft?” och ”Kultur som friskvård” diskuterades kulturens samhällsnytta. Dagens Nyheters ledarredaktion, som är oberoende liberal, är dock kritisk till hur kulturens företrädare argumenterar.

De två organisationerna är centrala aktörer inom svensk kulturpolitik. Sveriges Museer företräder museer i hela landet, från statliga institutioner till kommunala konsthallar. Svensk Scenkonst samlar teatrar, dans- och musikscener. Tillsammans har de stor tyngd i debatten om kulturens villkor, men de företräder också en sektor som i hög grad är beroende av offentliga bidrag. Det är mot den bakgrunden som måndagens rubriker ska förstås, enligt ledarredaktionen.

Kritiken är tvåfaldig. För det första riskerar nyttotänkandet att göra kultur till något nyttigt som fullkorn – en aktivitet man borde ta sig an, viktig men tråkig. För det andra vittnar argumenten om desperation. ”Man väntar bara på att höra att performancedans kan bota cancer”, skriver ledarredaktionen. När kulturens företrädare står med mössan i hand kan de frestas att påstå lite vad som helst för att rättfärdiga sin existens.

Bakgrunden är den senaste tidens kulturpolitik. Regeringen och kulturminister Parisa Liljestrand (M) har tydligt prioriterat totalförsvar, beredskap och nationell sammanhållning. En kulturkanon, en lista över verk som ska lyftas fram som viktiga för det svenska kulturarvet, har aviserats. Samtidigt har ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), blivit en given mottagare av museernas budskap om sin betydelse för försvaret. Ledarredaktionen ser inget fel i kulturarv, men menar att all kulturpolitik inte kan handla om dåtiden.

Det är inte första gången kulturens inriktning svänger med politiken. 2021 presenterade Myndigheten för kulturanalys utredningen ”Så fri är konsten”. Då var bilden en annan: under de år då Miljöpartiet ledde kulturdepartementet fick bidragssökande frågor om hur de integrerar jämställdhet, hbtq, mångfald och interkulturella perspektiv i sin verksamhet. Det visar hur olika regeringar sätter olika avtryck i kulturens villkor, och hur kulturen tvingas anpassa sig till den politik som för tillfället råder.

Problemet, enligt ledarredaktionen, är att politiker är klåfingriga och att kulturens företrädare inte har råd att gå emot dem. Resultatet blir att kulturpolitiken smalnar av konstens möjligheter i stället för att stärka dem. Ett sätt att skydda sig mot politiska vändningar vore att bredda finansieringen, så att kulturen inte blir lika sårbar för enskilda regeringars prioriteringar. Det skulle ge konstlivet större frihet att utvecklas på egna villkor.

De återkommande svängningarna är förödande för konsten, menar ledarredaktionen. Under måndagens forum visade analytikern Peter Majanen hur värderingar i samhället har skiftat från frihet till ordning. På 20 år har andelen unga normbrytare – avantgardister – halverats. När både kulturen och politiken nu betonar sammanhållning, ordning och konservativt tillbakablickande förstärks den utvecklingen. Det står i strid med vad ett framåtblickande samhälle behöver.

Slutsatsen blir att ett samhälle med framtidstro behöver kasta sig ut i det okända, spränga gränser och komma med något nytt. För att både gårdagens skatter och framtidens äventyr ska få plats krävs ett friare och brokigare kulturliv, enligt DN:s ledarredaktion.