Ledare: Det är inte respektfullt mot väljarna att bara sitta av tiden

Magdalena Andersson (S) fick nej i den första statsministeromröstningen, nästan på dagen en månad efter att valets röster räknats klart. Det var knappast en överraskning. Socialdemokraternas ledare hade själv sagt att hon inte lyckats nå en överenskommelse och att det troligen skulle krävas flera voteringar.

Sverige befinner sig därmed i en utdragen regeringsbildning där partierna står långt ifrån varandra. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har ställt ultimativa krav och vägrar att sätta sig vid förhandlingsbordet innan de är uppfyllda. Från Liberalerna kommer beskedet att partiledaren inte ens har tid i kalendern för ett möte med Andersson. S-ledaren själv tycks mest avvakta. Flera bedömare räknar med att det krävs en deadline – eller hot om extra val – innan något händer.

Men taktiken har baksidor. Om alla väntar på att tidspressen ska lösa upp låsningarna finns en risk att tiden i stället tar slut. En regeringsbildning kan kräva svåra och tidskrävande samtal, både mellan partierna och inom dem. Att inte ens försöka framstår dessutom som respektlöst mot väljarna. Även om ett extra val skulle vara oundvikligt borde politikerna åtminstone visa att de gjort ett verkligt försök.

Det politiska dödläget i Stockholm utspelar sig mot ett omvärldsläge som blir allt allvarligare. Rysslands president Vladimir Putin har trappat upp kriget mot Ukraina. Civila har dödats i attacker mot busshållplatser och bostadshus. Samtidigt har USA:s president Donald Trump slutit avtal med Putin som gör det möjligt för Ryssland att exportera diesel och därmed fylla på sina krigsresurser. Trump har också presenterat det han kallar en ”energivapenvila”, men som i praktiken bara ställer krav på Ukraina. Han hotar att frysa vapenleveranser och delning av underrättelseuppgifter om ukrainska attacker mot ryskt territorium fortsätter.

För Europa är läget dubbelt oroande. Hormuzsundet, en av världens viktigaste transportleder för olja, har varit skådeplats för flera attacker. Samtidigt har Jemenbaserade huthirebeller riktat slag mot Saudiarabien. Oljepriset har passerat 100 dollar per fat, vilket ökar trycket på världsekonomin och riskerar att förvärra inflationen. Nya inflationssiffror från USA pekade dessutom uppåt i veckan, vilket försvårar centralbankernas arbete.

Finansmarknaderna bär också spår av en tilltagande oro. Internationella valutafonden, IMF, har varnat för växande underskott och stora skuldberg i Europa och Nordamerika. Statsräntorna har stigit till de högsta nivåerna på flera decennier, och det talas allt öppnare om en fransk skuldkris. När räntorna stiger blir det dyrare för stater att låna pengar samtidigt som de redan pressade statsbudgetarna ska hantera försvar, energiomställning och välfärd. Politisk instabilitet i ett av EU:s kärnländer skulle kunna få effekter långt utanför Frankrikes gränser.

Även EU:s politiska framtid är osäker. I en intervju med Financial Times säger den franska högerpopulisten Marine Le Pen att 2027 blir ett nyckelår. Då vill hon och andra nationalistiska krafter ta ett stort steg framåt och utmana EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Le Pen siktar på det franska presidentvalet och har gjort klart att hennes mål är att förändra maktbalansen i Europa. För svenska politiker innebär det att regeringsbildningen inte sker i ett vakuum. Besluten som fattas i Stockholm påverkas av vad som händer i Washington, Moskva, Paris och på de globala finansmarknaderna.

Sverige kan visserligen klara en tid med övergångsregering. Ett extra val är också konstitutionellt möjligt. Men det vore att blunda för allvaret. Regeringsfrågan handlar i grunden om att få fram ett handlingskraftigt styre i ett av de allvarligaste omvärldslägena på mycket länge. Väljarna har rätt att förvänta sig att partiledarna visar ansvar och faktiskt försöker nå en lösning – även om försöket skulle sluta i ett extra val.