De gemensamma lunchrummen på kontoren är tänkta som en plats för återhämtning och samvaro. I praktiken är de ofta en arena där vardagliga konflikter blossar upp: odiskade kaffekoppar, lappar med syrliga uppmaningar och frågan om vad som får värmas i mikrovågsugnen. I en ny krönika i Dagens Nyheter resonerar matskribenten Elin Peters kring en av de mest laddade frågorna – vad som egentligen är okej att värma i personalmikron.
Peters konstaterar att fisk ofta framhålls som ett problem. Många anser att fiskrätter inte bör värmas i lunchrummets mikro på grund av lukten som sprids. Men enligt Peters är det en hållning som blir svår att försvara. Många andra maträtter avger också tydliga dofter, och vissa anser till och med att kokta ägg bör ätas diskret, på avstånd från känsliga kollegor. Om man börjar förbjuda fisk kan man lika gärna förbjuda korv, koriander och kebab, skriver hon.
Luktupplevelser är högst individuella. Det som doftar gott för en person kan vara outhärdligt för en annan. Därför menar Peters att poängen med ett lunchrum är att man ska kunna äta och värma sin lunch där, så länge man visar hänsyn. Att använda den gemensamma mikrovågsugnen till mat är fullt acceptabelt. Däremot är det inte okej att använda den till andra saker, som att torka gamla sockor. Det hör hemma i den egna ugnen, skriver hon. På samma sätt är det en sak att byta blöja på matbordet hemma, men inte på bordet på ett kafé.
Det finns dock undantag. Peters menar att surströmming och durianfrukt inte ens bör passera tröskeln till kontorets lunchutrymme. Oavsett hur gott det smakar bör lukter som kan klassas som sanitära olägenheter hållas på behörigt avstånd från kollegerna.
Surströmming är en svensk fermenterad strömming med en mycket påträngande doft. Durian är en tropisk frukt från Sydostasien som är populär i flera länder, men som också är ökänd för sin lukt. Frukten är förbjuden i många offentliga miljöer, bland annat i Singapores tunnelbana. Båda livsmedlen väcker starka känslor och brukar återkomma i diskussioner om matlukt.
Frågan om vad som är tillåtet att värma i lunchrummet är inte ny, men den blir allt mer aktuell i takt med att öppna kontorslandskap blir vanligare. När lunchrummet ofta är den enda avskilda platsen på jobbet ökar känsligheten för vad som doftar och inte. Vissa arbetsplatser har infört skriftliga regler för mikrovågsugnen, medan andra förlitar sig på sunt förnuft. En del företag väljer att installera flera mikrovågsugnar eller särskilda fläktar för att minska problemen.
Forskning om lukt och minne visar att dofter är starkt förknippade med känslor och associationer. Det gör att en matlukt som påminner en person om barndomen kan vara uppskattad, medan samma doft för någon annan kan väcka obehag. Den subjektiva dimensionen försvårar alla försök att reglera vad som får värmas i lunchrummet. För den som lider av migrän eller har en känslig näsa kan även milda dofter vara ett reellt problem.
I en allt mer internationell arbetsmiljö blir frågan ännu mer komplex. Matkulturer skiljer sig åt, och en rätt som anses vardaglig i ett land kan väcka starka reaktioner i ett annat. Koriander är älskat i många kök, men för vissa smakar det tvål. Peters exempel med korv, koriander och kebab illustrerar hur svårt det är att dra en tydlig gräns för vad som är acceptabelt.
Organisationspsykologer brukar påpeka att konflikter om småsaker ofta handlar om något djupare, som respekt och rättvisa. En lapp med texten ”Din mamma jobbar inte här” kan upplevas som nedlåtande och skapa vi-och-dom-känslor. Att istället föra en öppen dialog om trivselregler kan vara mer konstruktivt än att utfärda förbud.
Samtidigt finns det ingen universell lösning. Lukter är subjektiva, och det finns ingen objektiv standard för vad som är acceptabelt. Elin Peters krönika kan läsas som ett inlägg i en bredare diskussion om hur människor samsas i gemensamma utrymmen – en fråga som lär fortsätta engagera så länge det finns kontorslunchrum och matlådor.
