FN:s toppmöte om biologisk mångfald pressas att påskynda framstegen mot 2030-målen för naturen.

Om bara fyra år ska en rad av FN:s viktigaste delmål för världens natur vara uppfyllda. Men utvecklingen går långsamt, och frågan om hur målen ska nås väntas bli den dominerande frågan när FN:s partskonferens för konventionen om biologisk mångfald hålls för sjuttonde gången.

Det handlar om det globala ramverk för biologisk mångfald som antogs i Montreal 2022, ofta kallat naturens eget Parisavtal. Ramverket, som undertecknats av nära 200 parter, innehåller 23 mål som ska vara uppnådda senast 2030. Det mest uppmärksammade är det så kallade 30×30-målet: minst 30 procent av världens land- och havsområden ska skyddas, och 30 procent av förstörda ekosystem ska restaureras. Därtill ska föroreningar minska, hotade arter skyddas och naturresurser användas på ett hållbart sätt.

Trots det politiska genombrottet i Montreal har framstegen hittills varit otillräckliga. Enligt underlag från konventionssekretariatet visar nationella rapporter att många länder ligger efter med att omsätta löftena i praktisk politik. Flera centrala mål, bland annat att hejda förlusten av naturtyper och arter, bedöms inte kunna nås i tid om inte takten ökar väsentligt.

Vid det föregående mötet, COP16 i Cali, Colombia, enades parterna om flera viktiga beslut. Ett av de mest konkreta var att skapa en mekanism för att fördela intäkter från digital sekvensinformation, det vill säga genetiska data från växter och djur som ofta används i forskning och kommersiell produktutveckling. En del av intäkterna ska gå till en global fond som bland annat ska stödja urfolk och lokala samhällen i deras arbete med att skydda naturen.

Men mötet i Cali slutade utan en lösning på den svåraste frågan: hur genomförandet ska finansieras. Rika länder har utfäst sig att bidra med 20 miljarder dollar per år till utvecklingsländer fram till 2025, och därefter 30 miljarder dollar per år till 2030. Hittills har pengarna bara i begränsad utsträckning nått fram, och flera av de länder som bär störst ansvar för världens biologiska mångfald saknar tillräckliga resurser för att skydda sina ekosystem.

Nästa värd för partskonferensen är Armenien, och mötet äger rum i huvudstaden Jerevan. Landet ligger i Kaukasus, en region som är känd för sin artrikedom men också för att vara hårt pressad av bland annat överbetning, skogsavverkning och uppodling. Att just Kaukasus står i centrum för mötet är symboliskt viktigt, eftersom regionen rymmer flera hotade naturtyper och är beroende av fungerande ekosystem för både jordbruk och vattenförsörjning.

Parallellt med de diplomatiska förhandlingarna har naturens ekonomiska betydelse fått en allt mer framträdande roll i näringslivet. För företag inom gruvnäring, skogsbruk, jordbruk och läkemedel är fungerande ekosystem inte bara en miljöfråga, utan en förutsättning för långsiktig produktion och lönsamhet. Råvaror som vatten, jord och biologiska resurser är direkt beroende av naturens tillstånd, och störningar i ekosystemen kan slå hårt mot både leveranskedjor och priser.

Samtidigt ökar kraven från investerare och myndigheter att företag ska redovisa hur de påverkar naturen. EU:s nya hållbarhetsdirektiv CSRD innebär att tusentals företag måste rapportera även naturoelaterade risker, inte bara klimatutsläpp. Det har bland annat lett till framväxten av ramverket TNFD – Taskforce on Nature-related Financial Disclosures – som ska hjälpa företag att mäta, hantera och informera om sina beroenden av naturen. För den internationella gruvindustrin märks detta genom att finansieringsvillkor, tillståndsprocesser och kundkrav allt oftare villkoras med tydliga miljöhänsyn.

Om målen i ramverket inte nås kan konsekvenserna bli både ekologiska och ekonomiska. Förstörda ekosystem urholkar jordbruksproduktionen, minskar tillgången på sötvatten och ökar risken för konflikter om mark och naturresurser. För världens råvarumarknader skulle det innebära högre kostnader, störd produktion och ökat tryck på företag att ställa om i förtid.

När delegaterna samlas till COP17 handlar det därför om betydligt mer än att stämma av status. Frågan är om det globala samhället förmår förvandla löften till handling – och om det går att bromsa naturförlusten innan det är för sent. Med bara fyra år kvar till målen är tidsperspektivet kort, och pressen på såväl politiker som företag har aldrig varit större.