LO:s ordförande: Facket står inför en ’ny typ av fiende’ i löneförhandlingar

LO:s ordförande Johan Lindholm varnar för att fackföreningsrörelsen står inför en ny typ av motståndare i de kommande löneförhandlingarna. Uttalandet kom på en pressträff efter att LO-förbunden ställt sig bakom en gemensam plattform som bland annat innebär högre löneökningar för de lägst avlönade.

Den svenska avtalsrörelsen är i gång och insatserna är höga. Med över 1,4 miljoner medlemmar fördelade på fjorton förbund är LO den enskilt största aktören på svensk arbetsmarknad. De avtal som nu ska förhandlas sätter nivån för löneutvecklingen i stora delar av ekonomin – långt utanför LO:s egna avtalsområden. Att kalla det en avtalsrörelse är i sig en markering: det handlar inte om enstaka avtal utan om en sammanhållen lönebildning som påverkar nästan hela arbetsmarknaden.

”Vi står inför en ny typ av fiende”, sade Lindholm, utan att närmare precisera vem eller vad han syftade på. Uttalandet kom ändå att tolkas som en hänvisning till den ekonomiska miljö som präglat svensk ekonomi sedan inflationen bet sig fast: Riksbankens räntehöjningar, en svag krona och en urholkad köpkraft hos hushållen.

Bedömare pekar på att LO:s krav på högre ökningar för de lägst avlönade sätter press på den samordnade lönebildningen. Sedan slutet av 1990-talet har den svenska modellen byggt på att industriavtalet sätter märket – den norm som resten av arbetsmarknaden förväntas anpassa sig till. Syftet är att hålla tillbaka inflationen och bevara svensk exportindustris konkurrenskraft.

Men märket innebär också att LO-förbund med lågavlönade medlemsgrupper – inte minst inom vård, omsorg, handel och service – har svårt att få ut egna påslag. I årets avtalsrörelse har LO-förbunden därför enats om att prioritera en extra satsning på dem som ligger längst ner i löneutvecklingen.

Det skapar en spänning mitt i den svenska partsmodellen. Å ena sidan står exportindustrins behov av förutsägbarhet och måttliga kostnadsökningar. Å andra sidan står kravet på rättvisa – att de med de lägsta lönerna också ska kompenseras för de senaste årens prisökningar.

Märket har under flera avtalsperioder legat kring 2–3 procent, medan inflationen legat betydligt högre. Reallönerna har sjunkit för stora grupper, och de sämst ställda har drabbats hårdast. Samtidigt har arbetsgivarsidan argumenterat för att svenska företag inte kan bära kostnader utöver vad konkurrensen tillåter.

”Den nya fienden” kan därför lika gärna vara den ekonomiska doktrin som sedan 1990-talet gjort exportindustrin till norm för hela arbetsmarknaden. Flera ekonomer har på senare tid ifrågasatt om modellen fortfarande fungerar – och om det är rimligt att LO:s medlemmar inom offentlig sektor och service ska vara låsta vid ett märke som sätts av konjunkturläget hos några stora exportföretag.

Förhandlingarna väntas bli långa och tuffa. Motparterna på arbetsgivarsidan – bland annat Svenskt Näringsliv och de kommunala arbetsgivarorganisationerna – har signalerat att man vill hålla nere kostnadsökningarna. LO har samtidigt gjort klart att man inte är beredd att acceptera avtal som lämnar de lägst avlönade utan reella påslag.

Utgången får betydelse långt bortom de avtal som skrivs under. Den påverkar svensk konkurrenskraft, hushållens konsumtionsutrymme och förtroendet för den svenska partsmodellen. Om parterna lyckas enas om en lösning som både värnar exportindustrins konkurrenskraft och ger de lägst avlönade ett reellt lyft kan modellen stärkas. Misslyckas det riskerar vi en konflikt som ingen part egentligen vill ha. En utdragen konflikt skulle dessutom skada förtroendet för parterna, både nationellt och internationellt.

Lindholms formulering om en ny typ av fiende kan också läsas som ett tecken i tiden. Arbetsmarknaden förändras i snabb takt. Digitalisering, gigekonomi och nya företagsstrukturer utmanar de traditionella organisationerna. Färre arbetare är organiserade och arbetsgivarsidan har blivit alltmer fragmenterad. För LO handlar det om att försvara en modell som byggts upp under mer än hundra år – i en verklighet som ser annorlunda ut än den gjorde då.

De närmaste månaderna får utvisa om parterna kan enas eller om Sverige går mot en storkonflikt på arbetsmarknaden. Oavsett utgång har LO redan satt agendan: frågan om de lågavlönades situation går inte längre att ducka för.