Norge fortsätter oljeborrning i Barentshavet trots eventuellt EU-moratorium i Arktis.

Norges olje- och energiminister, Terje Aasland, avfärdar nu med kraft kraven på ett stopp för fortsatt olje- och gasutvinning i Barentshavet. I samband med den pågående energimässan ONS i Stavanger understryker han att verksamheten i det högarktiska området är avgörande för både norsk och europeisk energiförsörjning. ”Fortsatt aktivitet i Barentshavet gynnar både norska och europeiska intressen”, säger Aasland i en intervju med nyhetsbyrån Reuters.

Uttalandet kommer i en tid då frågan om Arktis framtid återigen har aktualiserats inom EU. Redan 2021 enades medlemsländerna om en moratorium, det vill säga ett tillfälligt stopp, för ny oljeborrning i Arktis. Denna överenskommelse är dock inte juridiskt bindande, och nu, inför att EU ska presentera sin nya arktiska strategi till hösten, pågår en intensiv debatt där både oljeindustrin och miljörörelsen försöker påverka utfallet.

För den norska regeringen är frågan långt ifrån svartvit. Medan EU-länderna diskuterar ett stopp pekar Oslo på att Europa befinner sig i en akut energikris, där Rysslands invasion av Ukraina har gjort att man desperat söker ersättning för rysk gas. Norge är idag Europas största gasleverantör, och Barentshavet betraktas som ett strategiskt framtidsområde för att säkra långsiktiga leveranser. Att dra sig ur nu skulle, enligt Aasland och regeringen, vara ett svek mot både industrin och de europeiska allierade som är beroende av norsk energi.

Kritiken från den politiska vänsterflanken är dock hård. Det rödgröna Socialistisk Venstreparti (SV), som stödjer regeringen i budgetfrågor i Stortinget, ser regeringens linje som en direkt provokation mot klimatmålen. Miljö- och klimatpolitisk talesperson Lars Haltbrekken är starkt kritisk och menar att regeringen har tappat all proportion i sin iver att borra. ”Det finns inga gränser för regeringens oljeiver. De har inga skrupler”, säger Haltbrekken till norska NTB.

Haltbrekkens utspel sätter fingret på en djup klyfta i norsk politik. Å ena sidan står de ekonomiska och säkerhetspolitiska argumenten, där olje- och gasintäkterna finansierar den norska välfärdsstaten och där ett starkt energipolitiskt fotavtryck ses som en motvikt mot ryskt inflytande i Arktis. Å andra sidan står klimatforskningen och kraven på en snabb avveckling av fossila bränslen. Barentshavet är dessutom ett känsligt ekosystem med unikt djurliv, och en oljekatastrof där skulle få förödande konsekvenser för miljön.

Ur ett marknadsperspektiv är det ändå lätt att förstå varför intresset för Barentshavet är fortsatt stort. Trots globala initiativ för grön omställning är efterfrågan på fossil energi fortfarande hög, och priserna har legat på förhållandevis höga nivåer under de senaste åren. Stora projekt som Johan Castberg-fältet, som beräknas starta produktionen inom de närmaste åren, visar att investeringarna i området fortsätter. Analytiker menar att ett politiskt stopp skulle sända signaler som ökar osäkerheten för hela den norska kontinentalsockeln och därmed hota framtida investeringar.

Industrin, representerad av bland annat det statliga energibolaget Equinor, ser också framtiden med tillförsikt. ONS-mässan i Stavanger, som pågår just nu, är ett kvitto på att sektorn fortfarande anser sig ha en central roll att spela i den framtida energimixen. Företrädare för branschen lyfter gärna fram att fossilgas kan fungera som en brygga över till förnybar energi, och att arktisk gas är att föredra framför importerad flytande naturgas från länder med mindre strikta miljökrav.

Samtidigt är verkligheten i Bryssel komplex. EU:s nya arktiska strategi måste balansera medlemsländernas skiftande intressen. Medan vissa länder, som Frankrike och Spanien, starkt förespråkar ett totalstopp för prospektering, pressar andra länder, däribland Tyskland och de baltiska staterna, på för att säkra energiimporten. Det finns även en tydlig geopolitisk dimension; Ryssland har en omfattande militär närvaro i Arktis och har i praktiken utökat sitt eget energipolitiska grepp om regionen.

För Terje Aasland är budskapet till Bryssel tydligt. Norge är visserligen inte medlem i EU, men är nära integrerat i den energiunion som unionen bygger på. Att utesluta norsk arktisk olja och gas från marknaden skulle enligt honom inte minska den globala konsumtionen. Tvärtom skulle det öka trycket på andra producenter, vilket i förlängningen kan leda till högre priser och större osäkerhet på den globala marknaden. Han menar att norskt närområde har högre standarder för säkerhet, arbetsmiljö och miljö än många andra regioner i världen.

Debatten lär dock fortsätta med oförminskad styrka. Inför höstens strategi från EU-kommissionen är alla parter medvetna om att utfallet kommer att få stor betydelse för både klimatpolitiken och den framtida energiförsörjningen i Europa. Medan politiker i Bryssel och Oslo brottas med motstridiga krav, fortsätter verksamheten i Barentshavet som vanligt. Borrriggarna maler vidare, och för en industri som lever på långsiktiga investeringar är inget värre än just politisk osäkerhet. Frågan är om EU vågar ta steget mot ett hårdare klimatpolitiskt regelverk, eller om energisäkerheten återigen får väga tyngst.