EU-ordförandeskapet föreslår nedskärning på 140 miljarder euro i långtidsbudgeten i ny kompromiss.

Nästa kompromissförslag i EU:s stora budgetstrid är nu klart. Det irländska ordförandeskapet föreslår nedskärningar – men ”bara” på 140 miljarder euro. Förslaget innebär ett märkbart tillslag mot EU:s framtida utgifter, men är samtidigt mindre långtgående än vad flera medlemsländer har krävt.

Bakgrunden är förhandlingarna om EU:s fleråriga budgetram, den långtidsbudget som sträcker sig över sju år och omfattar i stort sett alla EU:s utgifter. Den nya ramen ska ersätta den nuvarande perioden och avgöra hur mycket pengar som går till allt från jordbruksstöd och regionalpolitik till forskning och migration. Frågan har varit djupt kontroversiell under en lång tid.

Det irländska ordförandeskapet, som innehar den roterande ordförandeposten i EU:s ministerråd, har försökt hitta en linje som kan samla alla medlemsländer. Enligt uppgifter ska det nya förslaget innebära en minskning med 140 miljarder euro jämfört med EU-kommissionens ursprungliga budgetutkast. Det är ett betydande belopp, men inte i närheten av de kraftiga besparingar som bland annat Storbritannien och andra nettobetalare har efterfrågat.

Striden handlar i grunden om två motstående läger. Å ena sidan står länder som Storbritannien, Nederländerna och Sverige, som vill se en återhållsam budget och har krävt att EU:s utgifter fryses eller minskas. Å andra sidan finns framför allt de östeuropeiska medlemsländerna, som vill behålla stora struktur- och sammanhållningsfonder, och sydeuropeiska länder som vill skydda jordbruksstödet. För dessa länder är EU-budgeten ett centralt verktyg för att minska de ekonomiska klyftorna inom unionen.

Den irländska kompromissen har väckt reaktioner i båda lägren. Förespråkare för en stramare budget menar att nedskärningen inte är tillräcklig, medan företrädare för mottagarländerna varnar för att en alltför snäv budget skulle slå mot tillväxt och sammanhållning i hela EU. Samtidigt har EU-parlamentet signalerat att man kan komma att rösta emot ett förslag som man anser alltför magert.

Att Irland innehar ordförandeskapet just när budgeten ska förhandlas fram är ingen slump. Landet har självt stora erfarenheter av EU-stöd och har byggt upp en roll som medlare mellan nord och syd, öst och väst. Men även om kompromissförslaget nu ligger på bordet återstår de svåraste förhandlingarna. Varje medlemsland har i praktiken veto i frågan, och flera länder har redan meddelat att de inte kan acceptera det nuvarande upplägget.

Det handlar inte bara om siffror, utan om vad EU ska prioritera under de kommande sju åren. En minskad budget skulle med nödvändighet innebära att mindre pengar går till exempelvis forskning och infrastruktur, två områden som många medlemsländer har pekat ut som strategiskt viktiga för EU:s konkurrenskraft. Samtidigt skulle ett kraftigt nedskuret jordbruksstöd bli politiskt svårsmält för länder med starka lantbruksintressen.

Förhandlingarna sker mot en bakgrund av ekonomisk osäkerhet i Europa. Arbetslösheten är fortfarande hög i flera sydländer, och trycket på medlemsländernas statsbudgetar är stort. I det läget blir frågan om hur mycket varje land ska betala in till EU-kassan extra känslig. Nettobetalarländerna har svårt att inför sina väljare motivera ökade anslag, medan mottagarländerna pekar på att EU-stöden är en motor för utveckling och att nedskärningar skulle drabba de svagaste regionerna hårdast. Den långdragna processen har också skapat oro över EU:s beslutsförmåga, och en överenskommelse ses som viktig för förtroendet för unionen.

Nästa steg är att förslaget ska diskuteras av EU:s stats- och regeringschefer. Där väntar en lång natt av förhandlingar, och utgången är långt ifrån given. Om en överenskommelse nås måste den dessutom godkännas av EU-parlamentet, som tidigare har varit kritiskt till nedskärningar. Utan parlamentets stöd kan budgetramen inte antas.

Den irländska kompromissen är alltså inte slutet på budgetstriden, utan ett försök att föra den framåt. Frågan är om de 140 miljarderna räcker för att ena medlemsländerna – eller om striden fortsätter in i det sista.