Sverige vill begränsa fiskekvoterna i Östersjön medan andra länder vill öka dem.

Sverige möter hårt motstånd i förhandlingarna om nästa års fiskekvoter i Östersjön. Medan flera andra EU-länder driver på för fortsatt höga uttag menar landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) att Sverige står i stort sett ensamt i kravet på kraftigt sänkta kvoter. – Vi är ganska ensamma, säger han.

Bakgrunden är den ansträngda situationen för flera av Östersjöns viktigaste bestånd. Torskbeståndet har under lång tid befunnit sig i kris, och även sillen och strömmingen uppvisar historiskt svaga siffror i flera delar av havet. Forskare vid internationella havsforskningsrådet (ICES) har upprepade gånger rekommenderat skarpa begränsningar, men de vetenskapliga råden har bara delvis omsatts i politik.

Förhandlingarna om fiskekvoterna sker varje år inom EU:s fiskeriministerråd, där medlemsländerna gemensamt beslutar om hur mycket som får fiskas av varje bestånd under det kommande året. besluten fattas med kvalificerad majoritet, vilket innebär att Sverige inte ensamt kan blockera ett beslut även om landet skulle vilja det. Det är i detta läge som Kullgren konstaterar att Sveriges röst är isolerad.

Flera medlemsländer med kust mot Östersjön har andra prioriteringar. Polen och de baltiska staterna har en omfattande fiskeflotta och ett stort antal arbetstillfällen knutna till näringen, och Tyskland har historiskt varit återhållsamt men pressas nu av egna fiskare. För dessa länder väger sysselsättnings- och regionpolitiska hänsyn tungt när kvoterna fastställs, ofta på bekostnad av de biologiska rekommendationerna.

Sverige har å sin sida pekat på att ett uthålligt fiske är en förutsättning för att det ska finnas fisk kvar att fiska i framtiden. Regeringen har i flera sammanhang lyft vikten av att följa de vetenskapliga råden, och Kullgren har tidigare beskrivit läget i Östersjön som allvarligt. Frågan är dock inte ny. Redan under 2010-talet varnade forskare för att torskbeståndet var på väg att kollapsa, och när krismedvetandet slutligen nådde politisk nivå var skadan delvis redan skedd.

En ytterligare komplikation i årets förhandlingar är Rysslands närvaro i Östersjön. Ryska fiskefartyg fortsätter att fiska i internationella vatten i centrala Östersjön, och EU:s möjligheter att reglera deras uttag är begränsade. Det innebär att även om unionen skulle enas om kraftigt sänkta kvoter skulle en del av fisketrycket kvarstå utanför EU:s kontroll. Frågan har fått ökad uppmärksamhet efter Rysslands invasion av Ukraina, och den svenska regeringen har drivit att fiskesamarbetet med Ryssland ska minska.

För svenska kustsamhällen är frågan dubbel. Å ena sidan finns ett starkt lokalt näringsliv med fiskare som är beroende av att kunna fiska för sin försörjning. Å andra sidan finns en växande besöksnäring och ett renommé som bygger på levande kustmiljöer och friska bestånd. Fiskare längs norrlandskusten och i södra Östersjön har under flera år sett sina intäkter minska, och många har lagt ner verksamheten eller övergått till annat arbete. Konflikten mellan bevarande och uttag är därmed inte bara en fråga om biologi, utan också om livskraftiga samhällen.

Miljöorganisationer har under flera års tid kritiserat EU:s fiskeripolitik för att vara kortsiktig och styrd av nationella egenintressen snarare än av ekosystemets behov. De menar att besluten om kvoter varje år blir en uppgörelse där vetenskapen vägs mot kortsiktiga ekonomiska intressen, och att utfallet nästan alltid hamnar på en nivå som är högre än vad forskarna rekommenderar.

Samtidigt pekar industrin på att minskade kvoter får direkta konsekvenser för fiskets lönsamhet. Färre fiskedagar, mindre fångster och ökade kostnader för bränsle och utrustning gör att marginalerna krymper. Flera branschföreträdare har varnat för att en alltför strikt kvotpolitik kan slå ut det redan hårt pressade kustfisket, medan andra menar att branschen måste ställa om för att överleva på lång sikt.

Kullgrens utspel kommer i ett avgörande skede, då förhandlingarna inför nästa års kvoter går in i sitt slutskede. Frågan är om Sverige kan få gehör för sin linje i rådet, eller om utfallet återigen blir att de vetenskapliga råden får stå tillbaka. Med ett isolerat Sverige och flera länder som kräver fortsatt höga uttag är risken överhängande att det blir det senare.