Tomas Ramberg: Nu har både C och V tröttnat på Andersson

Centerpartiet står fast vid de positioner partiet intog i valrörelsen. Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist har under de pågående regeringssonderingarna på talmannens uppdrag konstaterat att en mittenregering är utesluten. Därmed befinner sig Centern i ett läge där det enda verkliga hotet mot en socialdemokratiskt ledd regering är ett extraval.

För Centerpartiet handlar frågan om existens. Partiets självbild bygger på att vara hemvist för borgerliga väljare som betraktar samarbete med Sverigedemokraterna som otänkbart. Det innebär att Centern inte kan gå till höger och släppa fram en ny Kristersson-regering. Samtidigt vill partiet inte framstå som en passiv stöttepelare åt Socialdemokraterna.

Centerpartiet har under flera mandatperioder brottats med sin roll i en alltmer polariserad riksdag. Efter Alliansens upplösning och tillkomsten av Tidöavtalet har partiet hamnat i ett politiskt ingenmansland: det är för kritiskt mot Sverigedemokraterna för att gå högerut, men samtidigt för långt från Socialdemokraterna för att vara en naturlig del av vänsterblocket. Det förklarar varför partiet så hårt håller fast vid bilden av sig självt som en självständig kraft i mitten.

Att framställa sig som vågmästare har varit ett sätt att skapa en förhandlingsposition. Tidigare fyllde idén om en mittenregering det syftet. Nu har Thand Ringqvist själv stängt den dörren. Kvar står hotet om extraval. Centern uppträder därmed som vågmästare mellan en Andersson-ledd regering och en ny valrörelse.

På måndagen argumenterade Thand Ringqvist för att hotet om extraval skulle kunna förmå Kristdemokraterna och Liberalerna att stödja en regering ledd av Magdalena Andersson. Inför en fjärde och avgörande statsministeromröstning skulle trycket bli så starkt att de byter sida, enligt hennes resonemang. Men den bedömningen framstår som optimistisk. Mer sannolikt är att Ebba Busch och Simona Mohamsson föredrar ett omval – ett val som sannolikt skulle leda till en ny Tidöregering.

Trots den öppna konflikten finns en punkt där Vänsterpartiet och Centerpartiet har närmat sig varandra: båda partierna är trötta på Socialdemokraternas passivitet. Inom Vänsterpartiet har frustrationen funnits länge. Nu hörs liknande tongångar från Centern, med krav på att Magdalena Andersson måste tala om vilken regering hon vill ha. Det anses inte längre tillräckligt att Socialdemokraterna lägger över ansvaret på C och V.

Samtidigt vet Centerpartiet att Socialdemokraterna är ovilliga att ge Vänsterpartiet ministerposter. Vänsterpartiet i sin tur räknar med att Socialdemokraternas sug efter regeringsmakt är starkare än oviljan att samarbeta med partiet.

Thand Ringqvist har också fört fram idén om att Socialdemokraterna ska regera ensamma i en enpartiregering. Det är svårt att se hur en sådan regering skulle kunna bildas, eftersom inget annat parti än Centern skulle släppa fram den. Förslaget uppfattas därför främst som ett sätt att peka ut Miljöpartiet och Vänsterpartiet som stoppklossar.

En fråga återstår dock: varför Centerpartiets röda linje är riktad mot Vänsterpartiet men inte mot Miljöpartiet. En jämförelse av partiernas förslag visar att Miljöpartiet står minst lika långt från Centern som Vänsterpartiet – i vissa avseenden längre. Miljöpartiet vill ha högre skatter och större offentliga utgifter än Vänsterpartiet. Båda partierna vill införa miljardärsskatt, avskaffa karensavdraget, införa kortare arbetstid, skydda mer skog samt höja a-kassan. Båda vill också införa en bankskatt.

När Thand Ringqvist får frågan om varför Centern kan tänka sig Miljöpartiet men inte Vänsterpartiet i en regering lämnar hon sakpolitiken. Svaren blir i stället ideologiska: Vänsterpartiet föredrar kollektiva lösningar, vill förstatliga det mesta och vill inte bygga samhället underifrån. Miljöpartiet, menar hon, ligger närmare liberalismen.

Det säger något om Centerpartiets strategi. Officiellt handlar motståndet mot Vänsterpartiet om sakpolitik. Men den skarpaste skiljelinjen tycks gå genom ideologin. Eller, som det ibland uttrycks: handlar det mer om antikommunism än om skattepolitik.

För Centerpartiet handlar det om att behålla både trovärdighet och väljare. Partiet har gått till val på att vara det enda borgerliga alternativ som vägrar ge Sverigedemokraterna inflytande. Den positionen blir svår att upprätthålla om partiet samtidigt ska ingå i en regering som är beroende av Vänsterpartiet.

I det läge som nu råder får Centerns vägval direkt betydelse för vem som blir statsminister. Hittills har partiet varken kunnat eller velat välja sida. Det gör att regeringsfrågan lever vidare – och att Centerns trovärdighet som vågmästare kommer att sättas på prov.