Thand Ringqvist ska hålla samtal med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna om mittenregeringsalternativ.

Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist vill undersöka om det är möjligt att bilda en mittenregering. Hon planerar också att föra samtal med Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas ledare. ”Jag vill förstå hur alla tänker”, säger hon till TT.

Beskedet kommer i ett politiskt läge där blockgränserna blivit allt mer svårnavigerade och där inget av de traditionella blocken kan räkna med enkel majoritet. Centerpartiet har under lång tid haft en vågmästarroll i svensk politik, och Thand Ringqvists initiativ kan läsas som ett försök att återigen göra partiet till en central aktör i regeringsfrågan.

Med en mittenregering avses vanligen en regering som samlar partier från båda de etablerade blocken, utan att vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna ingår. En sådan lösning har diskuterats vid flera tillfällen under senare år, men har visat sig svår att förverkliga. Skillnaderna i framför allt ekonomisk politik, arbetsrätt och migrationspolitik har gjort det svårt att enas över blockgränsen.

Thand Ringqvist vill dock inte avfärda något alternativ i förväg. Genom att samtala med Vänsterpartiets Nooshi Dadgostan och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hoppas hon få en tydligare bild av var det finns utrymme för samarbete. Hon betonar att samtal inte nödvändigtvis innebär politiska eftergifter, men att det är viktigt att känna till alla partiers utgångspunkter.

Centerpartiet har historiskt balanserat mellan blocken. Partiet ingick i januariavtalet med Socialdemokraterna och Liberalerna efter valet 2018, men har samtidigt lokalt och regionalt samarbetat med borgerliga partier. Den dubbla rollen har gjort partiet både attraktivt och svårplacerat. Nu vill den nya partiledningen bredda kontaktytorna ytterligare.

En av svårigheterna är att Centerpartiet i flera sakfrågor står närmare högerblocket än vänsterblocket. Partiet driver en marknadsliberal linje med fokus på företagande, äganderätt och sänkta skatter, men efterfrågar samtidigt statliga satsningar på klimat, utbildning och landsbygd. Den kombinationen gör partiet till en naturlig samtalspartner för flera olika konstellationer, men också till ett parti som uppfattas som oförutsägbart.

Vänsterpartiet har tidigare varit tydligt med att man inte vill stödja en regering där Centerpartiet får avgörande inflytande, bland annat med hänvisning till synen på arbetsrätt och bostadspolitik. Sverigedemokraterna har å sin sida markerat att man motsätter sig samarbeten som för Centerpartiet närmare regeringsmakten. Därför är det oklart om Thand Ringqvists initiativ i praktiken kan leda till ett nytt regeringsalternativ.

Parlamentariskt sett är mittenalternativ ändå en av de få vägar som varken kräver ett direkt stöd från Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna och Moderaterna har båda svårt att nå en majoritet på egen hand, och de mindre partierna har därför fått en förhållandevis stor betydelse. För att en mittenregering ska vara möjlig krävs att den tolereras av partier utanför regeringen, vilket gör de planerade samtalen med V och SD viktigare än de kan verka vid en första anblick.

Thand Ringqvists utspel ska inte nödvändigtvis läsas som ett omedelbart regeringsförsök. Det handlar i första hand om att lägga en strategisk grund inför kommande förhandlingar. Genom att tala med alla sidor vill hon visa att Centerpartiet inte är låst i något block, samtidigt som hon försöker skapa utrymme för nya allianser.

Mittenregeringar är vanligare i andra länder med proportionella valsystem, exempelvis i Tyskland, Nederländerna och Danmark. Där har politiker tvingats kompromissa över ideologiska gränser för att skapa fungerande majoriteter. I Sverige har blockpolitiken länge försvårat sådana lösningar, men de senaste årens parlamentariska dödlägen har förändrat bilden.

För Centerpartiet är frågan inte bara en fråga om regeringsmakten, utan också om partiets framtida identitet. Thand Ringqvist har snabbt försökt profilera partiet som pragmatiskt och konstruktivt, och hennes första stora utspel ligger i linje med den strategin. Enligt henne är en mittenregering inget självändamål, utan ett sätt att skapa handlingskraft och minska polariseringen.

Frågan är om de övriga partierna är beredda att möta henne. Både Socialdemokraterna och Moderaterna har mycket att förlora på att ge Centerpartiet en avgörande roll, men samtidigt kan de bli beroende av partiet om inget annat regeringsunderlag finns. De kommande veckornas samtal kan därför ge en indikation om det finns en reell vilja att förhandla, eller om mittenalternativet förblir en vision snarare än en politik.